Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Från scenen och konsertsalen (med fyra porträtt) - Franz Berwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz von Vecseys.
riga satserna väl knapphändig och
skulle vinna på en bredare form.
Symfonien var dock i helhet ett duktigt
arbete, väl förtjänt att höras. Som
dirigent lär komponisten varit novis,
men oaktadt han ibland satte
orkesterns kallblodighet på prof, redde han
sig dock i det stora hela riktigt bra.
Herr Kurt Atterberg afslutade
konserten med en symfoni n: r 1 i H-moll,
hvilken så till vida är
anmärkningsvärd som den skrifvits utan
föregående studier och var fullbordad före
tonsättarens inträde vid konservatoriet.
Ur denna synpunkt är det onekligen
ett vackert bevis på, hvad som med
intelligens, energi och teknisk
begåf-ning kan skapas af en ung autodidakt.
Arbetet röjer ett kraftigt temperament
och ungdomlig entusiasm, som
sär-skildt kommer till genombrott i det
ystra scherzot och den ståtliga finalen
med dess återklang från föregående
satser. Dock Ur det mer genom sin
arkitektoniska resning än genom ett
personligt musikaliskt innehåll, som
verket intresserar. Kommande alster
torde kanske starkare öfvertyga om ej
blott den habile konstruktören utan
äfven om en själfständig
musikbegåf-ning, skapande under inspirationens
’es muss sein!’»
(O. M-s i Sv. Dgbl.)
Hrr Oscar Lindberg, Gustaf
Bengtson och Kurt Atterberg bildade den
ovanliga konstellationen af tre
inhemska musici, som visade sig sitta inne
med ovanliga förutsättningar att kunna
bibringa vårt land värdefulla och
intressanta tonsättningar på det hos oss
hitintills så sällsynt experimenterade
symfoniska området. De må därför
hälsas med glädje! Samtliga
kompositörer dirigerade äfven själfva sina verk
och ådagalade en lugn och
öfverty-gande vederhäftighet i sitt
uppträdande. De studier, som föregått det nu
framförda, ha varit både grundliga
! och omfattande, hvilket med eklatant
tydlighet framgick af den stora
skicklighet och orkestrala slagfärdighet,
som här yppade sig öfver hela
linjen. Ett uppsving är tydligen
förestående här hemma i musikaliskt
af-seende — beroende till stor del på
förträffliga lärarekrafter, hvilka på ett
mera ingående sätt vårda de unga
be-gåfningarnas musikaliska uppfostran än
förr i tiden varit fallet. Men äfven
begåfningarna själfva tyckas dyka upp
i större antal än förut. Hr Kurt
Atterberg t. e., hvars symfoni i h-moll
i går utfördes, lär endast ha tagit obe-
tydlig undervisning och har studerat
mest på egen hand. Symfonien röjde
afgjord begåfning: ed ungdomligt,
rif-vandc temperament och eldighet,
därtill formbegåfning — koncentration
kommer med åren — och sinne för
klangkombinationer utmärkte den.
instrumentationen äfven anmärkningsvärd,
ilärutinnan öfverträffas han emellertid
af Oscar Lindberg, som i sin
symfoniska dikt »Vildmark» gaf prof på
ovanlig koloristisk talang och
instrumentala effekter af personlig prägel.
Äfven fanns det poetiskt
stämningsin-nehåll i den tilltalande, modernt
hållna tondikten, som afgjordt lofvar
mycket för framtida alstring.
Hr Gustaf Bengtson debuterade med
en symfoni i d-moll — ett gediget och
välgjordt arbete, som röjde afgjord
formtalang — i synnerhet den första
satsen slog an.»
(C. G. N. i Aftonbladet.)
Bland solistkonserterna kommer utan
gensaga främst Franz von Vecseys
tvenne konserter den 18. och 22.
november. Sedan han för ett par år
sedan uppträdde i Stockholm har hans
spel ytterligare mognat, och han kan
nu sägas vara en konstnär af Guds
nåde, som snart kommer att göra en
Vsaye och Kreisler rangen stridig.
Synnerligen angenämt var det äfven
att få förnya bekantskapen med fru
Matilda Jungstedts distingerade
sångkonst. Det säger sig sjäift, att
återseendet från publikens sida var
synnerligen hjärtligt och tog sig uttryck
i ovationsartade hyllningar.
En mycket framstående pianist
visade sig äfven den italienska
konstnä-rinnan Kina Franco vara, att
döma af dagskritiken. Vi hade icke satts i
tillfälle att åhöra hennes konserter lika
litet som hrr J o u b e r t s och Wi n s’.
Den mycket omtalade förste
baryto-nisten vid hofoperan i Berlin,
Cornelius Bronsgeest, var äfven en
framstående artist, hvars bekantskap
Stockholmarna likväl försummade att göra.
Bland de större konserterna kunna
vi här endast exinra om
Musikföreningens xepris af Bcethovens »Missa
solemnis», med sedvanlig brio
dirige-j rad af Piofess>r Franz Neruda, samt
Nya Filharmoniska sällskapets
återupptagande af Filharmoniska
Sällskapets gamla repertoarstycke, den
engelske kompositören Edward Elgars
stor-: slagna oratorium »Gerontius’ dröm»,
Edward Elgar.
som gafs under Hugo Afvéns
insiktsfulla ledning.
Kungl. Musikkonservatoriets
uppvisningar hade detta år förlagts till tre
olika dagar, detta dels för att
bespara tid till undervisningen och dels för
att göra de annars så långa
programmen kortare. Säiskildt fäste man sig
vid den af en kvinnlig elev
synnei’-ligen talangfullt återgifna
Beethoven-ska pianokonserten i G-dur med
ackompanjemang af elevorkestern samt en
manlig elevs utförande af Brucks
Violinkonsert.
Franz Berwald.
Ur det af oss på annat ställe i dagens nummer
anmälda »Allmänt Musiklexikon» taga vi oss
friheten att ur artikeln om familjen Berwald hämta
följande intressanta skildring af dess mest bekanta
medlem, Franz Berwald.
Den utan tvifvel mest genialiska af
denna så rikt begåfvade musikersläkt
är Franz Adolf Berwald, f. 23. 6.
1796 i Stockholm (i ett hus vid
Drottninggatan), f 2. 4. 1868 därst.
Redan i sitt femte år började han
spela violin, och i sitt tionde uppträdde
han första gången offentligt på en
konsert i riddarhussalen. Med
skolutbildningen gick det ej så väl.
Fa-dern föi’sökte en gång att sätta
honom i en skola, men fick taga ut
honom igen, då läiaren vid ett
tillfälle hade svingat sin käpp öfver den
unge vildbasaixm, som försvarade sig
med att slunga eldbränder efter
läralen. Samma trots mot allt hvad våld
hette visade Fr. hela lifvet igenom.
Dock vaknade kunskapsbegäret under
ett besök hos prosten v. Schwerin.
lian insjuknade af en tillfällighet här
och begynte då under Schwerins egen
ledning få allt större intresse för
läsning och tillägnade sig sedan med
samma lätthet som musikkunskaperna
de allmänna insikteina i skilda ämnen.
Ej minst inti’esserade honom
mekaniska studier. Han blef dock i allt
autodidakt t. o. m. i komposition. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
