Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Franz Berwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande af vokalmusiken med
åsidosättande af instrumentålmusiken. Den
iia-l’enska koloratursången och den enkla
vismelodien åro de båda poler,
mellan hvilka musiklifvet rör sig.
Ros-sinidyrkan öf vergår så småningom i
Meyerbeei dyrkan, dock utan någon
djupare förståelse därur uppstår.
Beetho-ven är ej längre välsedd, och llaydn
>01111 Mozart behärska musiklifvet.
1840-talet begynner ej med några
försök till bättre förståelse af den
sam-lida utländska allvarliga musiken.
Tvärtom iscensättes en formlig
boy-kottning i tidningspressen mot A. F.
Lindblads kompositioner, och bland
anklagelsepunkterna märkas bl. a. den,
att han sökt bilda sig efter Beethovens
mönster. Sedt från denna bakgrund
lörstå vi, huru utomordentligt djärfva
11:s kompositioner skulle taga sig ut
i Stockholms omgifning. Resultatet af
första konserten blef också en kännbar
ekonomisk förlust. Kritiken stod dock
ännu, märkvärdigt nog, välvillig, och
man nöjde sig med att betona
kompositionernas »lärdom och djup . De
följande konserterna gåfvo också bättre
resultat, och en kyrkokonsert 1844 var
t. o. m. besökt af 3,000 personer.
Äfven försökte han sig på operans
gebiet och skref 1843 för k. teatern
operetten i 2 akter: »Jag går i
kloster», hvilken fick sin premiär 2. 12.
1843 och intill 21. 1. 1844 upplefde
6 representationer men sedan
nedlades. Aret efter uppfördes
»Modehandlerskan», komisk operett i 3 akter (26.
3. 1845). Utöfver denna enda gång
nådde stycket ej. 13. hade själf till
båda författat texten. Orsaken till, att
dessa verk ej kunde lyckas, var dels
textens föga dramatiska uppbyggning
dels musikens. B. var ej någon
vokalkompositör. 1 sin ariebehandling
sökte han närma sig italienska
koloraturstilen men utan att erhålla den
fylliga mjuka melodibildningen.
Koloraturen blef instrumental och
otacksam för sången. Premiären af »Jag
går i kloster» d. 2. 12. 1843 är
intressant äfven i ett annat hänseende,
i det att en hel del af B:s
orkesterverk samtidigt uppfördes: Hågkomsten
från norska fjällen», »Bajaderf esten»,
»Symphonie sérieuse» samt en aria ur
Modehandlerskan . Lägga vi så till
Trollflöjtens ouverture af Mozart och
I l-dursduetten ur Haydns Årstiderna»,
så synes programmet ha varit
blan-dadt nog. Alla samtliga
tidningsrecensioner omtala också, att de B: ska
sakerna ej voro nödigt instuderade,
särskildt gällde det den efter dåtida
förhållanden svårspelta symfonien. J.
Fr. Berwald dirigerade och synes ej
ha gjort sitt bästa. J. M. Rosén
yttrade i Dagl. Alleh. om symfonien,
att den var i hög grad fordringsfull
och obegriplig, att de mest bisarra
och ovanliga tonförbindelser
oupphörligt förföljde hvarandra, och att örat
i detta virrvarr förgäfves sökte en
enda melodisk tanke att vederkvickas
med, att komponistens herravälde öf-
ver satsen och orkestern var
obestridligt, men att han vågade allt för att
vara originell. Något mildare var
Bauck i Sthlms musikfidn. I lär heter
det, »Om vi undantaga andantet,
såsom symfoniens glanspunkt, så tillstå
vi uppriktigt, att vi, efter att endast
en gång ha hört denna komposition,
icke tilltro oss bedöma densamma,
hvartill måhända den föga vårdade
exekutionen mycket bidrog. Väl
in-öfvad och utförd, torde den likväl ha
långt flera vackra momenter än vi
denna afton förmådde upptäcka. Ilvad
som likväl i detta tillfälle i betydlig
mån mildrar omdömet öfver vår
orkester, är först den omständigheten, att
den på en enda afton nödgades
exe-kv era, utom ackompagnementet till
sångsakerna, fyra stora orkesterpjeser,
af hvilka en, nämligen symfonien var
alldeles ny, och tvennc mindre
bekanta, samt sedermera den mängd af
svårigheter som i synnerhet i
symfonien förekommo, där t. ex. flöjterna
jagas upp till fyrstrukna c och för
hvilka sådana drillar förekommo, som
visserligen kunna utföras, men bli
aldrig hvarken lediga eller rena. För
de öfriga instrumenterna funnos äfven
en mängd svåra figurer, som endast
med största bemödande kunna
frambringas. Då man sällan får höra
större orkesterpjeser af inhemska
författare, så skulle det utan tvifvel
intressera hvarje musikvän att få förnya
bekantskapen med sistnämnda
kompositioner för att kunna stadga ett
fullständigare begrepp om författarens
af-sikter därmed.» Först 1871 förnyades
emellertid uppförandet, men då var
tiden en annan. Nu hette det i
pressen, att det var ett verk af
utomordentlig skönhet, djup lärdom och
eldig, egendomlig uppfinning; den
vittnade om ypperlig fantasi, friskhet och
omedelbarhet, var djärf och
imponerande, förtrollade åhörarna etc. Om
Bajaderfesten» (fantasi för ork.) hette
det 1843, att den var luftig, eldig och
lekande. »Hågkomsten från norska
fjällen» uppfördes samtidigt för tredje
gången och var således delvis
publikum bekant. Bauck skrifver: »Den är
egentligen byggd på ett norskt tema,
väl anlagd och utarbetad med
lyckliga imitationer och moduleringar, med
ett ord helgjuten.» — B. måste
emellertid ånyo resa utrikes för att söka
få sina kompositioner uppförda och
vinna någon musikalisk ställning. På
våren 1846 lämnade han Stockholm
och for till Paris, där han vistades
maj—nov. ifrigt bemödande sig om
att få sina kompositioner spelade på
konservatoriets konserter och opéra
comique. Sedan uppehöll han sig ånyo
i Wien. Han sammanträffade här med
Jenny Lind, som medverkade 26. 1.
1847 vid en konsert, där »Ein
länd-liches VerlobUngfest in Schweden»,
(dramatiskt tonmåleri) utfördes. Af
andra i Wien vid denna tid uppförda
kompositioner kunna nämnas: »Gebet
der Pilger», »Schwedisches Soldaten-
lied», och en sångscen: »Der Vogel
im Walde». Redan 1847 hade han
lämnat Wien och reste nu öfverallt i
Tyskland och gaf konserter i Linz,
Niirnberg, Graz, Olmiltz och Salzburg,
i hvilken sistnämnda stad han blef
hedersledamot af »Mozarteum . Till
slut tröttnade han dock på alla resor
och återvände till Sverige 1841), där
han sedan förblef. Troligen har Joh. Fr.
Benvalds afgång från
hofkapellmästarebefattningen gifvit anledningen till
hans återvändande. Åtminstone sökte
han denna plats. Den lämnades, som
nämnt är, i stället till Fomni. Samma
år blef äfven di rector
musicesbefatt-ningen i Uppsala ledig. I lan sökte,
men J. A. Josephson var så godt som
förut predistinerad till denna. Nu fick
han slå sig på praktisk verksamhet
och var under några år disponent för
Sandöverken i Norrland sedan någon tid
vid Sandviks glasbruk nära Stockholm och
ägnade sig äfven med framgång åt
tegelslageri. Dessemellan var han
bosatt i Stockholm. Den medfödda
be-gåfningen och praktiska förmågan
gjorde, att han med lätthet satte sig in i
dessa olika uppgifter och äfven däri
visade sig äga framtidsblick. Så lät
han på Sandö uppföra det första
gjut-hus (af en massa bestående af kalk
och sand) i Sverige utan att själf ha
varit med om något dylikt, men
huset blef förträffligt. Så småningom
började han vinna anseende som
musiker äfven i hemlandet. 1864 blef
han led. af Mus. ak. och den 18. 5. 1866
invaldes han i koralkommittén,
hvilken beslöt omarbeta ilæffners
koralbok. I Mus. ak:s handl. 1866
berättar han själf härom: I sammankomst
den 6. april innevarande år beslöt
läroverkskollegium att anförtro detta
grannlaga uppdrag åt undertecknad,
som, för att redan i höst kunna
af-lämna 30 ä 40 förändrade koraler, på
statens bekostnad företagit en resa till
utlandet. B. hann i sin koralbok till
ps. 59. Koralboken blef aldrig
utgif-ven men finnes i handskrift i Mus.
ak:s bibliotek tills, med en utförlig
inledning af B., som ej är minst
intressant för de idéer i denna fråga
han har att ge. B., som vål eljest
minst af allt var kyrkokompositör,
visar sig här förtrogen med den tyska
och svenska koralen och har tydligen
med visst intresse gått till sitt arbete.
1 ak:s handl, för 1867 finnes intagen
en koral af Joh. Schop (1661) »Du
Herre! ser och känner mig»
harmoniserad af Fr. Berwald. 1867 kallades
B. till lärare i komposition och
instrumentation i artistklassen vid
konservatoriet. Han kvarstod på denna post
till sin död året därpå. J. P.
Grönhamn säger i sin minnesskrift öfver
Mus. ak.: »B. var ansedd som en
skicklig kontrapunktist, ägde en
ovanligt god kritisk blick, var en utmärkt
lärare med stor förmåga att
uppmuntra och inspirera eleverna». Äfven i
annat hänseende blef B. hedrad
under sina sista år. Vid 1866 års ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
