Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Franz Berwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning fick han uppdraget att
komponera och äfven leda festkantaten.
B. hade här att leda en jättekor
jämte en stor orkester. Troligen
uppträdde B. endast sällan som dirigent
under de senare åren, hvaraf han
erhöll en viss ovana i ledandet 1866.
C. F. Lundquist, som var med om
in-öfningen och utförandet säger: »Hans
dirigentegenskaper voro mycket klena,
och en nervös darrning försenade de
vidt utsträckta taktslagen, så att det
nog kommit att gå sönder, om icke de
tvenne andra dirigenterna (Norman
och Söderman) utan B: s vetskap
öfver-enskommit att rätta sig efter
Södermans markering». Det hela aflöpte
därför också lyckligt och gjorde stor
effekt». Under de sista åren fick B.
äfven en del sedan namnkunniga
elever, däribland Kristina Nilsson och
Thilda Thegerström.
De sista åren, äro i B:s produktion
särskildt kammarmusikverkens tid.
Under 1850-talet trycktes på Schuberts
förlag i Leipzig: tre pianotrior i
Essdur, F-moll och D-moll och tre
pianokvintetter i C-moll och A-dur. Efter
hans död tryckte sedan J. Bagge,
j Stockholm, Ess-durs-kvartetten och
Elkan & Schildknechts förlag
A-molls-kvartetten. Det nord. Forlag,
Köpenhamn, tryckte på 1890-talet trion n:r
j 4 i C-dur. Jämte dessa kan nämnas
| duon för violoncell och piano op. 7
B-dur (Schuberts förlag). Jämte den
nyss omtalta symph. sérieuse i G-moll
tryckte Mus. konstföreningen symfoni
i C-dur (»Symphonie Singuliéere»; arr.
| f. 4 hdr af K. Valentin 1905) och en
violinduo. A. J. Benjamins förlag i
j Hamburg tryckte 1911 3: dje symfonien
i Ess-dur. (En fjärde symf., som B.
skrifvit har på ett oförklarligt sätt
förkommit.) En stor del af dessa
instru-| mentala verk ha troligen komponerats
före 1850, men de flesta ha såväl
J skrifvits som tryckts då. De visa en
afgjord mognad, gent emot de äldre
orkesterverken och torde höra till det
hästa B. skrifvit. De båda
kvintetterna op. 5 och 6 äro historiskt
intressanta på grund af de inledningar, som
skrifvits till dem, den förra af
förläggaren, den senare af tonsättaren själf.
! Op. 7 är tillägnad Franz Liszt och
j begynner: »Hvarje bildad konstnär och
musikvän bör kunna se, att jag
hvar-ken haft för afsikt att anpassa mig
efter modets fordringar eller att vara
i de efter glänsande effekter sträfvande
musikerna till pass». Tillägnan slutar:
»Det skulle vara mig mycket
angenämt, om den där skaran af virtuoser,
som spela med fingrarna, ej med
huf-vud och hjärta, ville gå förbi mina
kompositioner» (jfr Liszts svar tryckt
i Sv. Musikt. 1894: 8). I förläggarens
inledning till op. 5 omtalar denne först,
huru svårt det är att skaffa en okänd
tonsättare ingång hos publikum. B. är
säger han, utom sitt hemland, blott
till namnet bekant i Wien.
Förläggaren känner rent af en förpliktelse att I
verka för bekantgörandet af verk af J
en sådan »eminent ande». »Ifans verk
äro af alla betydande musiklärde, som
: ha gjort bekantskap med dem, ställda
j mycket högt, ja, de påstå alla, att de
till största delen äro verk, som röra
I sig i en högst originell krets och
be-höfva ett djupare studium för att
kunna bedömas efter deras värde och
egendomlighet. B. är såväl som kom-
1 ponist som människa ett original, som
under 25 års tid skapat kompositioner
af skilda slag utan ha låtit publicera
dem, ehuru han från alla håll fått
mycket ärofulla erbjudanden.
Grunden för hans vägran var helt enkelt
den, att han förnämt ville låta alla
sina kompositioner »mogna». Hans
manuskript fingo lugnt ligga i
skrifbor-det för att efter många år först
(några lågo 25 år) ännu en gång pröfva
dem. Kunde de då ännu hålla stånd
med de nya åsikter, som kommit, då,
men också först då, var tidpunkten
kommen för deras offentliggörande.»
Till sist jämför förläggaren B. med
Tegnér, och säger, att helt visst blir
den svenske skalden ingenstädes bättre
förstådd än i Tyskland — »måtte det
gå så med den svenske tonsättaren
också!» (förordet är dateradt juli 1856
I Tamburg). 1860-talet blef en tid af
erkännande äfven i ett annat
hänseende. Hans opera Estrella de Soria
upptogs till uppförande vid k. teatern
i Stockholm, och premiären ägde runi
9. 4. 1862. Intill 28. i samma månad
gick den 12 gånger, men sedan
nedlades den. Mus. konstför. utgaf ett
klaverutdr. med text 1883 (ouv. tr. i
part. 1912), och verket erhöll
samtidigt i L. Norman och A. Lindgren
två entusiastiska försvarare. Vid K.
teaterns invigning 1898 uppfördes
större delen af första samt andra akten,
och verket gafs fullständigt 15. 11.
1899 och sedan en del gånger samma
år. Det hette då: »Textens klenhet
och musikens delvis föråldrade form
ger operan karaktär af något
antikve-radt, som ej kan öfverskylas af dess
musikaliska förtjänster, melodiska som
| instrumentala». Orsaken till detta
ogynnsamma omdöme är naturligtvis dels
dess tillblifvelsetid så tidigt som
1840-talet, dels att dess kompositör aldrig
! i egentlig mening blef
vokalkompositör. Arierna bli därför lätt tråkiga
och sakna den lyriska hvilan. De
instrumentala delarna som ouverturen
och aktindelningarna verka emellertid
alltid intressanta. Under sista åren af
sitt lif arbetade B. på ännu en
opera med det kända operaämnet:
»Drott-. ningen af Golkonda» (Aline). Operan
finnes i partitur färdig och förvaras
för närvarande i Mus. ak:s bibi. (ett
af komp. skrifvet klaverutdr. finnes
äfven). Den har blott blifvit gifven i
fragment på konsert. — Af öfriga
kompositioner kunna till sist nämnas: »Karl
XII:s seger vid Narva» för 4 tenorer
med trumpeter och basuner; »Gustaf
II Adolfs seger och död vid Lutzen»
(för solo, kör, orgel, trumpeter och
basuner; omtyckt och flera gånger gif-
ven); »Nordiska fantasibilder» med text
ur Odinsmyten för soli, kör, orgel, 2
biåsorkestrar uppställda på hvar sin
sida af kyrkan. Om denna heter det,
att den påminner om Berlioz och
Le-sueurs dramatiskt effektfulla
placeringar. Af smärre sånger märkas: Svensk
folksång (»Svenska folk i samdräkt
sjung») 1844 (för solo m. p. el. 3-st.
bl. kör); Vid konung Oscars graf (»Borta
är den ädla drotten»); Östersjön, ord
af Oscar Fredrik). Sv. Sång utgaf den
i nytryck 1900; Aftonrodnaden; Jag
minnes dig; Konung Oscar 1;
Östersjön; samma tidning 1901: Dröm (ej
förut tr.), Vaggvisa och Tema med
var. (solo f. p.). — Till sist några
ord om B. som utöfvande musiker och
person. Bauck skrifver i minnesrunan:
»Oakt ad t han redan tidigt öfvergifvit
soloexekutionen, medförde hans
föredrag af kammarmusik mycket
intresse, och särskildt var hans kvartettspel
(vanligtvis altstämman) ovanligt fint
och smakfullt. B:s karaktär var ej
mindre energisk, än hans lynne
smidigt, och man skall sällan finna ett
sinne som i ett så långt framskridet
lefnadsstadium bevarat sin friskhet och
styrka». Slutligen några ord ur L.
Lagerbielkes biografi: »B: s äktenskap
var det lyckligaste, och de båda
makarna tänkte blott på att göra lifvet
så ljust som möjligt för hvarandra,
döljande de motgångar och svårigheter,
som kunde komma i deras väg. På
senare år vistades B: s tre gamla
systrar, som han redan från Berlintiden
bistått med sina begränsade medel, i
hans hem, återgäldande på bästa sätt
hans godhet. Äfven mot andra
visade B. stor hjälpsamhet, skärskildt mot
unga musici, som han sökte hjälpa
fram på deras bana, ehuru han
härför sällan rönte någon tacksamhet och
ofta utsattes för deras medtäflares
af-und. I Berlin besöktes hans institut
af flickor ur förmögna familjer, men
äfven af många fattiga. För att dessa
senare ej skulle känna sig tillbakasatta,
gaf föreståndaren dem tillskänks
gymnastikdräkter och behandlade dem med
särskild höflighet. lian gaf ofta till
fattiga sin sista slant, så att han
mången gång själf kom i trångmål.
Då kung Oscar 11, som alltid mycket
värderat B. fick höra, att han vid sin
död efterlämnat familjen utan medel,
yttrade han: »Var ej B. förmögen?
Det hade jag alltid trott, ty han
begärde ofta för andra, aldrig något för
«ig själf». — Intresset för B:s musik
har under de sista åren varit i
ständigt stigande. Den förste svenske
försvararen var L. Norman, som skref i
sin musiktidning 1858 om honom.
Under 1860-talet gjorde Söderman och
Norman h vad de kunde för hans verk.
På 1880-talet vanns äfven Ad.
Lindgren för B:s tonkonst, och denne
forskare gjorde allt för att bringa till
allmänhetens kännedom hans verk.
Slutligen kan fr. o. m. 1890 talet till dem,
som velat verka för förståelse af B: s
instrumentala kompositioner, framför allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
