Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1060
Skåne
Foto II. Nelson.
Skåne. Ängelholmsslätten vid Barkåkra.
av den talrika förekomsten av basaltknallar.
De äro de sista resterna av tertiära
vulkaner, och de höja sig intill 40—50 m över
omgivande terräng. De äro för vårt land
enastående landformer.
Den stora skånska Sydvästslätten får sin
geografiska karaktär av de lösa jordlagren, som
här ligga mycket mäktigare än över mellersta
och norra Skånes urbergshällar. Medan de
senare givit material till en grusig och stenig
morän, så har inlandsisen på de lösare
sedimentära bergarterna på slätten avlagrat
mäktiga bäddar av en oftast fruktbar moränlera.
Sydvästslätten är i regel smått vågig därför
att moränleran är bildad och avlagrad under
istäcket och vid dess rand. Ibland, där
isranden oscillerat, har moränen hoppressats
eller isälvsavlagringar avsatts till ett backigt
landskap. Då möta vi ett sjörikt
"back-moränlandskap" såsom å ömse sidor
Romeleåsen.
Sydvästslättens nordligaste del,
Ängelholmsslätten och kustslätten på norra sidan av
Skälderviken, är jämn och flat -— den är ej
en moränslätt utan avsatt i det ishav, som
slog mot Kullens och Hallandsås klippor,
50 à 60 m högre än den nuvarande
havsytan ligger. De jämna slättmarkerna nå
upp till omkring 35 m ö. h.
I issjöar har N om Romeleåsen kring
Vomb-sjön och Kävlingeån avsatts en mager
sandjord.
Inom Sydvästslätten ligga Kullen och
Romeleåsen, båda urbergshorstar liksom Skånes
andra stora "åsar". På långa håll synas
de över slätten. Den delvis magra
blockrika jorden och den torftiga växtligheten på
deras ryggar ger ännu på sydslätten
landskapsscenerier, som höra det sydsvenska
höglandet till.
Mellan Kävlinge- och Linderödsåsarna i SY
och det sydsvenska höglandet ligger
Kristianstadsslätten, den andra och mindre av
Skånes slätter, ett nedbrustet område likt
Sydvästslätten. Dess berggrund är av
kalksten, som bevarats genom insänkningen
från förstöring. De lösa jordslag, som
träda i dagen, äro ej i regel moränlera som
på Sydvästslätten utan sand och lera. Dessa
Foto II. Nelson.
Skåne. Vid Skäldervikens nordända.
ha avsatts i den baltiska issjö, som vid
istidens slut till 32 m höjd över Östersjöns
nuvarande yta slog sina vågor mot
Stenshuvud men nådde i slättens nordkant, vid
Vångaberget, 56 m höjd över nuvarande nivå.
Då sand och leror först avsattes på lugnare
vatten når ingenstädes slätten över 35 m
över nuvarande havsnivån. Den bildar ofta
en golvplan yta.
Skånes största insjö, Ivösjön, ligger
väsentligen inom slätten, men dess norra stränder
möta urberget, som skjuter fram i kraftiga
uddar. Ivö klack är en isolerad
urbergs-kulle. Sjön ligger blott 6 m ö. h, men dess
bredare del Ö om Ivön bildar en djupränna
på 50 m djup, således mer än 40 m under
havsytan.
Urbergsterrängen å ena sidan och de lägre
liggande slätterna, Sydvästslätten och
Kristianstadsslätten, å den andra, uppvisa de
två skarpast skilda landskapstyperna inom
Skåne. Den magrare urbergsterrängen
ligger högre, har också ett kyligare klimat och
större nederbörd, dess växtlighet blir mindre
frodig, dess myrmarker vidare, odlingen är
mindre än på slätterna, som äro
landskapets gamla kulturcentra och rikaste, tätast
befolkade bygder. Flera naturliga faktorer
samverka sålunda till att göra övergången
i landskapstypen, särskilt mellan
horstom-rådet och Sydvästslätten, skarp. Den
motsatsen mellan urbergets land och slätternas
möter oss även i kusttyperna.
Där urbergsterrängen möter havsvågorna,
skjuta kusterna ut och bilda Hallandsås och
Kullens höga och sönderrivna branter eller
Stenshuvuds mäktiga, rundade profil,
imposanta partier, som höra till den svenska
kustens kraftigaste. Av helt annat kynne,
lägre och jämnare blir Skånekusten, där
slätterna möta vågorna, men blir likväl av
ganska omväxlande karaktär.
Öresund är i sin nuvarande skepnad en ung
skapelse och först genom sänkning under
Litorinatiden förvandlades de flodrännor,
som avtappade Ancylussjöns
sötvattensmas-sor, till ett sund. Främst utgör det ett
avlopp för Östersjön men tillåter också tidvis
saltvattenmassor från Kattegatt och Nord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
