Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bland många svarta stillastående bäckar, som krökte och
böjde sig i artig ordning på en krithvit slät mark. Jag
insöp och sudlade mig i den bittra svarta vätskan, till dess
jag uppsprattlade på det torra. Då upplyfte jag ögonen,
men, o himlar! hvad blef jag varse? Jag såg upp öfver
mig ett grufligen stort ansigte, hvars näsa var öfver tio
gånger längre än jag; hals, axlar, bröst, armar och alla
lemmar svarade riktigt deremot. Jag begynte då döma,
att jag låg på ett papper, att denna hisklige rese hade
strött mig ur sin sanddosa på sin skrift, att stenarne, som
jag medföljt, voro för honom små sandkorn, och att jag i
hans ögon måtte vara ett mäkta litet djur. Han märkte
mig ock. Mig tycktes på hans vidlyftiga anletes rörelser,
att han undrade nästan så mycket som jag, men med mindre
förskräckelse. Han smålog, han talade gammal götiska —
men hans målföre var nästan för groft och hårdt för mina
späda örhinnor — och bad sin hustru komma att se det
märkligaste kräk i verlden. Så var meningen, som jag kunde
förstå: »Min qvinna», sade han, »har du nånsin sett ett slag
af små maskar, som är likt menniskor? Aldrig har jag trott
det förrän nu.» Frun, som i storlek intet eftergaf sin man,
var intet alldeles så förveten eller barnslig som de små
qvinliga kreaturen bland oss; men hon kom dock fram och
beskådade mig med all håg. Med en nålsudd, den jag
ansåg som ett faseligt spjut och min vissa död, vände hon mig
på alla sidor. An låg jag på buken, än på ryggen. Till
mitt skärskådande brukades mikroskoper och allehanda glas;
öfver allt gjorde de sina anmärkningar med förundran och
löje. Jag bäfvade innerligen, i mening att när de besett
mig, skulle de blåsa mig med sandkornen bort, hvarvid jag
kunde göra så högt fall som tjugo våra kyrktorn och blifva
sönderkrossad. (Fastän jag märkte att luften på denna ort
tog mer emot än vår och var jemkad efter kropparne.) Men
den stora frun sade: »Min man, detta lilla kräk sku vi vara
rädde om som ögonstenen, det är oförlikneligt rart; dermed
kunna vi roa våra vänner, och efter någon tid kan du skänka
det åt vår konung, som derföre gör dig mycken heder.» — »Ä»,
svarade han, »det är ändå intet annat än en liten liknelse
af folk; livad bryr kungen sig om en sådan mask? Gud
vet hvad han äter, vi kunna intet föda honom, och det är synd
att låta honom pinas länge.» Jag lemnar hvar hurtig karl af
mina landsmän att döma, livad sveda dessa ord gjorde i mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
