Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och för hvem ville de klaga? Man följde ingen annan lag
än näfrätten. Gården låg på ett näs, och det var svårt att
komma efter dem. Bjessarne brydde sig intet stort om annan
näring än att gifva någon granne en örfil och taga säcken
från honom. Men detta kunde väl gå an; värre var att de
sins emellan förliktes som hund och katt. An strök
Wal-mar till brödren, så att han tumlade under bordet, än fick
han ett munslag, så att han kippade efter andan, allt öfver
mitt och ditt, ofta största lappri i verlden. En träta om
smörhålan i grötfatet kunde tidt slutas med blod och
hårtofsar öfver hela golfvet. Detta såg Himmelen och
antvar-dade dem i sin trogne sven Hilmers*) händer, som öfver
dem fick förmyndarerätt och makt att leda och styra dem
efter bästa vett; derigenom hämmades gnabb emellan barnen
och oförrätt af andra. Piltarne visste ock intet annat än
att Hilmer var deras far, ty med lek och bannor, stryk och
gåfvor blef han god buss med dem, och glädjen stod högt i tak.
Han var dock intet bättre än de till att plåga grannarne och
rikta sig af deras klenoder. Alla gingo de prydde med
guldkedjor, gyllene ännespann och blänkande vapen,
särdeles Hilmer och Hjalmar, ty Walmar höll sig mest vid jorden
och var intet född till främsta ordet i laget: med en god
smörgås och en fårbog var han afspisad, och hans styrka
var nyttigare än hans rådslag. Hilmer luggade honom ibland
och Walmar bugade; men om näpsten någon gång gick för
vida, sade Walmar: Hilmer, veten I hvad? Jag är ingen
frillunge; om I intet veten skäl, skall jag binda ert hufvud
mellan edra ben! Var Hilmer försigtig, så lät han säga sig,
ty emot en förbittrad Walmar är icke ett ord att säga, han
förstod sig hvarken på rätt eller orätt, när blodet lopp öfver
honom. Särdeles om Hjalmar höll med honom, så var
Hilmer fägen att han fick tiga. Understundom tog likväl
Hilmer tillfället i akt och daskade så styft på dem begge, att
de kände, det de hade förmyndare — det var rätt, när de
voro oartige, ty den agelös lefver han ärelös dör. Men till
att dämpa all oreda och trätor dem emellan, sade Hilmer en
dag, när mulet väder var, och de måste sitta inne: »Barn,
vi vilja göra lag emellan oss, och den som bryter deremot
skall vara hvars mans niding.» Välan, sagdt och gjort, ord
Ännespann = prydnad på pannan. — Fägen == glad.
*) Konungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
