Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl skaffa honom krafter igen, att han nu intet kunde trifvas
utan gubben; derföre fick ock gubben ega honom genom
laga aftal. Kreaturet blef så flinkt och fick sådant hull, att
det var en glädje, och miste en hel hop små ovanor, som
det nyss hade fått: det skyggade stundom, det stegrade sig
— man kan tänka, det hade alldeles varit bortskämdt i
munnen — men det var nu i så goda händer, att allt blef
bättradt. Gubben red dermed till kyrkan, och måste alla
tillstå, att ingen bättre och sedigare kyrkfåle fans i tolf
socknar. Men i detsamma dog gubben, det var stor skada;
jag suckar deröfver ännu på Grållens vägnar.
Jerker*), den äldste sonen, tog då denna goda egendom
i vård. Han satte sig upp och red, men det hade intet den
arten: hästen kände strax, att det intet var den rätta. Jerker
var envis och sjelfklok: allt som lunorna togo honom, satte
han ett par långa förderfliga sporrar i sidan på kreaturet,
så att blodet spratt ut. Derpå kunde ej annat följa, än att
hästen gjorde en gång ett snedsprång, så att Jerker tumlade
i ett dike och bröt af sig lårbenet; aldrig kunde han se n
stiga på Grållen. »Det tänkte jag väl», sade Ivar**), det
var Jerkers bror, som gått och väntat på denna lek, »håll
nu till godo, Jerker, du har nog farit vill en stund, att jag
intet undrar på kreaturet. Styrbjörn***) och jag ha nog
gått i fruktan, att du skulle rida oss omkull; se här, vi äro
alldeles nedstänkte.»
Derpå tillegnade sig Ivar den goda hästen, som gick
temligen spak under honom; och i sanning var Ivar intet
den sämste ryttaren. Han lät hästen rida ut, när det skulle
vara, och dessemellan gaf han honom sitt rätta foder. Men
Ivar var något fallen för skrock: han hängde skator öfver
hästen i krubban att afvärja krank och gjorde helgedomar
af en hop vidskepliga marlockar i manen, hvaraf hästen
mådde värre än af gasten; dertill förmante han ock lilla
Siggef), sin son. Pilten hade lust att rida: han var redan
god buss med Vallacken ff) och färdig i sadeln, innan han
nånsin fick lof att stiga på Grållen; men Styrbjörn, farbror
hans, som såg gossens handlag, gick och log och tänkte
göra honom ett spratt. Styrbjörn visste väl hvartill Grållen
dugde, han ville äga honom sjelf.
Då Sigge skulle rida, såg Styrbjörn efter donen, om
*) Erik XIV. — **) Johan III. — ***) Carl IX. — +)
Sigismund. — •f-f-) Polen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
