Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt var i sin riktighet, oeh smög så oförmärkt en gammal
sporre under sadeln. Sigge lille var intet väl till häst, förr
än kampen begynte göra sats på sats, så att hatten flög af
ryttaren; han gret och var glad, att han fick stiga af en
stund. . »Farbror», sade han, »jag rider på Vallacken så
länge, medan I kommen Grållen till gångs; jag vill ömsa
om och stundom rida pä den ena, stundom på den andra.»
»Ja väl, lilla vän», sade Styrbörn; »men derföre bör hästen
intet vårdslösas och få oseder, han bör åtminstone känna
sin herre; här upp ännu en gäng och var karlavulen!»
Sigge steg till häst igen, gjorde kors för sig, som hans mor
hade lärt honom, och klämde till det bästa han kunde; men
Styrbjörn gaf Grållen en dryg snärtsläng: vips, dermed var
det gjordt! Kampen kände en hop ovanligheter på sig, så
att han siog bakut och gjorde så mäktiga språng, att Sigge
tumlade långa stycket bort i en dam. Styrbjörn tog sig en
trumpen uppsyn och bannades, men log i sitt sinne, och
efter den stunden tordes Sigge aldrig upp på Grållen. Han
höll sig sedan vid Vallacken och svor illa pä Styrbjörn, som
narrat honom.
Men nog kände hästen, att han fått husbonde, när han
fått Styrbjörn. Det är visst, Styrbjörn var en käck ryttare,
men hård, så att röda blodet syntes på spiltbalkarne i de
första dagar; gemenligen fick Grållen smaka karbasen och
mycket litet hafre. Han gick så agad, stackars kreatur,
som en moderlös flicka: icke en otidig krumning en gång,
icke ett vårdslöst steg, förr än han väckte upp sig af sig
sjelf, och när Styrbjörn mystrade, stod hvar lem i lydnad.
Man skulle aldrig trott, att det var samma häst, som hade
vräkt af sig Jerker och Sigge. Emellertid trifdes han väl,
och det skadade honom intet, att han blef strängt hållen.
Styrbjörn lät honom temligen skala ut, så att han nog fick
visa sin hurtighet för grannarne; — men nu kommer jag
att tala om vår häst i sin rätta glans: man hade till den
tiden intet så stort vetat af honom att säga.
Hilmer*) var son i huset och förstod ridkonsten i grund.
Det var en kämpagod ryttare, maken hade man intet hört
talas om. När han satt i sadeln, så måste hvar man tillstå,
att man aldrig sett bättre ryttare och aldrig bättre häst.
Hilmer arbetade upp munnen på Grållen med en lindrig
*) Gustaf AdoJf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
