Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men säg mig, du herde», sad’ flickan, »välan!
Hvad månde det onda väl heta?»
»Jo, kärlek heter det», svarade han.
Hon sad’: »det var artigt att veta.
Det namnet är vackert ; men säg mig än mer,
Hur gör man, hvad är det man känner och ser,
När plågan sig låter uppreta?»
»Jo, skönsta herdinna, bland fruktan och hot
Har hjertat mång’ tusende lekar,
Allt konungars nöje är ej deremot
Mer än som en nässla mot ekar.
Man glömmer sig sjelfver, vet ej hvad man gör,
Och när man sin trängtan ställer sig för,
Båd’ guld och höghet man nekar.
»I hjernan uppstiger en trängande luft,
Som uti ett ögonblick villar
Försigtighet, vishet och vett och förnuft;
All klokhet så ljuiligt hon drillar;
Förståndet det snärjes i nöjsamma garn,
Den starkaste hjelte är här som ett barn;
Man är ej det man sig inbillar.
»När den som dig plågar ej är tillstäds,
Farväl då med mod och med minne!
Fast du uti sällskap båd’ glammar och gläds,
Så trifs du dock icke derinne:
I enslighet finner du fröjd uti qval,
Du håller i tankarna hemliga tal
Med den som bor i ditt sinne.
»Om du vid en källa, en flod eller elf,
Dig speglar och ser i det klara,
Så ser du en skapnad, men icke dig sjelf;
En annan tycks det dig vara.
Den skapnaden dig följer nätter och dar,
Han går och han kommer, han flyr och blir qvar,
Att med din skapnad sig para.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
