Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var vårt öde att frysa här just på den tid vi hade tänkt
solbrännas under linien. Hvem kunde tro hemma, att vi efter två
månaders resa på ett skepp, som var i stånd att på en gång
utbreda 32 segel, icke hunnit mer än en dagsled ifrån Göteborg.
Naturen, liksom för att rätta de oredor, hvilka den
oroliga Nordsjön förorsakar, har byggt säkra hamnar
öfver-allt i norska skärgården och tillika planterat längs efter
stränderna ett groflemmadt slägte, hvaribland iinnas de bästa
lotsar i verlden. Knappt hade konstapeln anmält oss med
en dundrande salva, förr än fyra eller fem små båtar
kommo framkrypande ur klyftorna. Luften var ganska tjock,
men de luktade krutröken och anlände riktigt om bord.
Pine dö — goddag Fal lille!
Den gråbaggen vi fingo till vägvisare var en lång reslig
jätte, med en näsa, som skulle rekommendera en friare hos
de fruntimmer, hvilka förstå sig på proportioner. Den stod
ut lik en båge och intog åtminstone en tredjedel af hela
ansigtet. Pipan, som efterträdde tuggbussarne uti hans
mungipor, hann icke passera denna näsas spets, utan syntes gjord
endast till ett rökaltar för henne. Hon bar ock alla märken
af luftstrecket, rödfrusen och härdad, lik hans öfriga lemmar.
Mannen var rask och kommenderade rodret med en trygghet,
som röjde, att han kände hvar sten i farvattnet. Klockan 4
om aftonen hade han bragt oss in i Svinörsund, hvarest nu
vårt utmattade Finland ankrade, sedan det blifvit likt ett
fruntimmer, som under en lustresa på vattnet iråkat en storm,
tappat handskarne, förlorat kornetterna, fått sönderrifna
manschetter, och ändtligen hinner med utslaget hår och tårar i
ögonen den räddande stranden.
Dyrbara Norge! Förtrycktas så väl som bedragares
yttersta gömhål! Huru skall jag kunna beskrifva dig?
Jem-förelsen med det ängsliga djupet gjorde dig till ett paradis
i våra ögon. Dina nakna berg förvandlade sig till
lustgårdar; dina fiskarehyddor blefvo palats oc-h dina paltiga
döttrar undersköna prinsessor. Sjön hade uträttat detsamma
på oss, som romaner på riddaren af Mancha: hans
inbillning skapade gästgifvaregårdar till konungaslott och
väder-qvarnar till resar. När han omfamnade den smutsiga
Ma-ritorna, hvilken ännu stank efter stallpelle uti fähuset, trodde
han sig hålla i armarna en englaskön prinsessa, hvilkens
fina kläder luktade idel ambra och kostbara rökelser. Samma
lyckliga förtjusning intog vår landlöpande ungdom nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
