Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nitisk att öka sällskapets spellista. Till direktör för
spek-taklerna förordnades fransmannen Charles Langlois, som
varit medlem af den senast i hufvudstaden uppträdande
franska truppen.
Den »Kungliga svenska skådeplatsen», såsom den nya
teatern kallades, kunde alltså den 4 oktober 1737 öppna
sina portar för den skådelystna allmänheten, hvarvid
uppfördes en fransk komedi, »Plutus eller Mammon», öfversatt
af Olthoff. Några dagar senare följde den första
original-pjesen, Gyllenborgs »Den svenska sprätthöken», föregången
af ett inträdestal, ett slags inledning till skådeplatsens
verksamhet, hvari densamma för publiken angaf sin ställning
och sitt syfte, »när svenska komedierna begyntes».
Sällskapet hade, som nämndt, fått privilegium på att
begagna den kungliga teatern för sina föreställningar, som
skulle äga rum två gånger i veckan. Detta betydde då för
tiden detsamma som Bollhuset, samma trähus, som förut
kallats Lejonkulan, och der den tidigare svenska truppen
uppträdt. Uppfördt år 1666 af Nikodemus Tessin söder
om slottet, var det länge hufvudstadens enda egentliga
teaterlokal. Det säges hafva varit af »goda proportioner
och hedrande byggmästarens smak och insigter», men
be-fans längre fram för litet för de växande anspråken på
utrymme. Äfven efter det nya operahusets uppförande
tjenst-gjorde det dock en tid. Det var här som Gustaf den
tredje den 16 mars 1792 bevistade den franska truppens
föreställning, den sista i denna byggnad, innan han begaf
sig till den ödesdigra maskeraden i operahuset. Efter hans
död blef huset nedrifvet, och på samma plats uppfördes
den nu der befintliga obelisken.
Likasom de underrättelser, vi äga om sällskapet, i
allmänhet äro ganska knapphändiga, så känner man många af
dess första medlemmar snart sagdt blott till namnet. Några af
dem utbildade sig till verkligt utmärkta skådespelare. Vi
nämna här endast de tre mest bekanta. Christofer Knöppcl
var, utom en framstående skådespelare, äfven en flitig
författare och öfversättare för scenen. Likaså Petter Lindahl, hvilken
berömmes som en ovanligt begåfvad artist och särskildt
utmärkte sig i återgifvandet af de då så omtyckta och i
oändlighet varierade arlekins-rollerna. Petter Stenborg
slutligen, som senare under vidriga omständigheter skulle
upprätthålla den »Kungliga svenska skådeplatsens» traditioner i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
