Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syntes nu med ens vilja öppna sig för honom. De
gustavianska salongerna med deras fina vett och deras eleganta
frivolitet blefvo honom nu tillgängliga. Han kom der i
beröring med hofvets mest firade skönheter samt med
huf-vudstadens ryktbaraste snillen och verldsmän, en Oxenstjerna,
en Rosenstein, en Armfelt, m. fl. Samtidens alla brännande
frågor afhandlades här — ytligt, om man så vill, med detta
skeptiska löje, som så ofta spelar på
»upplysningsfilosofernas» läppar, men qvickt, underhållande och utan något
akademiskt pedanteri, och det var här i dessa salonger, som
Kellgren förvärfvade sig denna lätta konversationston, som
tillät honom att våga sig in på de mest slippriga ämnen
utan att löpa fara att blifva i minsta mån plump. Denna
förmåga att »kåsera», som i så hög grad ägdes af Gustaf
III:s män, har kanske aldrig blifvit mera träffande skildrad
än i en af Kellgren nedskrifven anekdot:
»För en tid sedan — berättar han — befann jag mig i en talrik
samling af båda könen, i hvad man kallar godt sällskap, till och med
af god ton. En ung man inträdde; hans blotta utseende ingaf redan en
böjelse till glädje. Han talade; man förtjustes. Han berättade vissa
äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck i hög grad fria;
men allt skedde med den qvickhet, som blott ådrog beundran, de yra
språng, den öfverhalkande lätthet, och framför allt den glädtighet,
som ej lemnade tid att rodna förr än man skrattat, då det redan var
för sent, och då minnet af ett skämt redan gifvit sitt rum åt
uppmärksamhet på ett nytt. Sjelfva sedernas väktare, vördige ämbetsmän,
ärbara matronor, åldern som ungdomen, alla hörde och logo, alla
instämde i denne mannens beröm, och han bjöds att stanna qvar. —
Förförd af exemplet trodde en annan bland sällskapet genom samma
slags skämt kunna vinna samma framgång. Men de likaste saker äro
alltid mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt
ersätta. Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta eldspråk af
själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet, än höjer ett
uttryck, än fyller dess biist, än skyler den tydlighet det för mycket
skulle äga. Hans ton var släpande, hans åtbörder tvungne. Detta
gaf åt hans skämt ett tycke af öfverläggning, som gör att ett infall
aldrig roar, fast det är roligt, alltid sårar, när det är fritt. Hans skick
tycktes säga vid hvarje infall: hör huru qvickt! och sedan han fält
det: skrattar ni ej? Det tycktes varna en för att rodna, och derföre
rodnade man åt allt. Det oskyldiga blef tvetydigt och det tvetydiga
plumpt. Snart började nu alla solfjädrar att fläkta, alla pannor att
rynkas, alla munnar att gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo
ur rummet den ena efter den andra. Karlarne började andra samtal.
Den misslyckade skämtarn smög flat sin kos, och värden gaf honom
tillkänna med en betydande min, att man undanbad sig hans
återkomst. — Det är likväl visst, att den sednares skämt, hvad saken
angick, icke sårade sederna mer än den förres. Skilnaden låg i
sättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
