Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var att, uti blindhet sänkt,
Om form och färger resonnera
(Ty vara blind, och icke se,
Var ett och samma, tyckte de),
Så ropte en, så ropte flera:
Ljus in!
Ljus kom — en allmän fröjd
Vid denna syn. Hvem är ej nöjd
På svart och hvitt att skilnad göra?
Blott här och der en mörksens vän
Gaf ljus och lampor den och den;
Och hvem det var, skall ni få höra.
Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan;
Han heldre ömkas af allt hjerta.
Hur skulle ljussken ha behag,
När minsta skymt af himlens dag
Är för hans syn en dödlig smärta?
I samma usla ställning bragt,
En gammal nervsjuk man hörs klaga:
»Vid Gud! det står ej i min makt
Att detta grymma sken fördraga.» —
Ej heller undre man härvid:
Den stackars gubben all sin tid
I mörkret famlat fram sin bana;
Men lära se och lära gå,
Är lika nödigt båda två;
Och all förmåga är en vana.
En sömnsjuk man skrek till och spratt
Helt högt från stolen der han satt.
Hans namn var Dummer Jöns; Jöns Dummer,
Till kropp och själ, båd’ dag och natt,
Försänkt uti en ständig slummer.
Man kan väl tänka, hvilket spratt
För sådant djur att mörkret sakna;
Ty, när man nu hans lättja ser,
Så skäms det dumma svinet mer
Att ensam sofva bland de vakna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
