Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inleddes dock snart på sjelfständigt dramatiskt författarskap,
och det är på tvenne tragedier hans rykte inom denna
diktart grundar sig: Oden 1789 — 90) och Virginia (börjad
1792 tr. 1802). Man behöfver endast genomläsa dessa
dramer för att finna att Leopolds egentliga begåfning ej
ligger inom detta område. Han håller sig slafviskt till de
trånga franska smakreglerna utan att på långt när närma
sig sina berömda mönster, och han saknar icke blott
allt sinne för historisk kostym — ett drag, som
kännetecknar hela tidehvarfvet — utan äfven för dramatisk
karakteristik. Inkonseqvenserna i karakter steckningen hafva äfven
flerfaldiga gånger gjorts till föremål för kritik; redan Thorild
hade mycket att invända mot dessa dramer, bland annat
genom det skarpa men träffande yttrandet, att »halgudarne
i Oden talade såsom fröknar». Nya skolan, i synnerhet
Hammarsköld, lade ytterligare sten på börda. Sjelfva
ämnena äro ej heller lyckligt valda, och särskildt gör Oden
genom den moderna franska behandlingen af de gamla
nordiska sagofigurerna, nästan ett löjligt intryck. Endast i
afseende på diktionen visar författaren sin vanliga talang,
som dock mindre kommer till sin rätt i ett drama än i
hans filosofiska poemer. Samtiden, som var uppfostrad i
den franska smaken och framför allt satte värde på »en
vacker vers», beundrade dock de båda sorgespelen, och i
mångas tankar grundades på dem Leopolds största
berömmelse som skald. Man måste ock härvid ihogkomma, att
ingen art af diktning under 1700-talet stod så lågt i vårt
land som dramatiken. —
Genom Gustaf III:s död förlorade Leopold sin mäk
tigaste gynnare och sin varmaste vän. De nye styresmännen
hyste hvarken samma intresse för honom eller för
litera-turen och visade en till hat gränsande köld mot de gamla
gustavianerna. Den upplifvande sol, som i Gustafs dagar
lyst öfver konst och poesi, hade gått ner, och de år, som
följde, voro bland de sorgligaste i vår vitterhets historia; de
medförde Svenska akademiens upplösning, Thorilds
landsförvisning, Lidners, Kellgrens och Bellmans död. Med sitt
smidiga lynne och sin förmåga att »inservire tempori»
(såsom hans vän Blom kallar det) bibehöll sig dock
Leopold relativt väl i de maktägandes gunst. Reuterholm sökte
genom smicker och små gunstbetvgelser vinna honom,
möjligen i hopp om att förtjena ett lofqväde, hvilket han i icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
