Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otydliga ordalag gaf tillkänna. Skalden nedlät sig dock
aldrig dertil). Deremot egnade han hertig Carl en
lof-sång i anledning af den 1794 utkomna
yppighetsförord-ningen, och belönades härför med rättigheten att i strid
mot förordningen »innesluten i sin kammare» få förtära sin
älsklingsdryck kaffe. Ett ännu påtagligare bevis på sin
ackomodationsförmåga gaf Leopold, då det samma år gälde
att i Svenska akademien invälja en efterträdare efter biskop
Celsius. Det var en offentlig hemlighet, att Reuterholm
önskade platsen, men akademien ville naturligtvis ingenting
hafva att skaffa med den hatade gunstlingen. Leopold,
hvars inflytande var stort, hade valet mellan att ådraga sig
Reuterholms onåd eller svika den gemensamma saken.
Han vistades vid denna tid i Linköping, och i ett
karakteristiskt bref till akademiens sekreterare Rosenstein, i
hvilket han medsänder sitt votum för Reuterholm, redogör
han för sin obehagliga ställning och uppmanar adressaten,
att om han så ansåg, annullera detta votum och antingen
förena hans röst med de öfrigas eller låta den betraktas
som uteblifvande, »antingen för hans sjukdoms skull eller
emedan han ej kunnat personligen infinna sig».
Reuter-hlm blef, såsom bekant, ej invald, och kort derefter
upplöstes akademien.
Med de allvarliga tiderna hade äfven Leopolds
sånggudinna antagit en allvarligare drägt. Den rigtar sig nu
företrädesvis på det didaktiska och moraliska. En viss
tröstlös resignation, som väl harmonierar med tidsförhållandena
närmast efter den sorgliga utgången af franska revolutionen,
gör sig gällande öfverallt i literaturen och mest hos dem
som i början ifrigast svärmat för de nya idealen. Leopold
kan lika så litet som de andra frigöra sig derifrån. Flera
af hans sånger från denna tid återspegla denna halft
missnöjda, halft resignerade sinnesstämning. Han klagar öfver
verldsordningen och menniskornas förvändhet och fåfängliga
äflan:
Det fins ej brott, ej list, ej löjlighet, ej våda,
Som menskor ej försökt, ej djerft till mötes trädt,
En del af törst till guld, en ann’ af törst att råda,
En ann’ att ryktbar bli, och mängden, att bli mätt.
Och det botemedel han tillråder är att pruta ned sina
idealer och ej spänna bågen för högt, utan åtnöja sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
