Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försynen måste — som hon fann —
Ett slut vid alla giften fästa:
En skall dö först, hon eller han, —
Och hvem med ögon neka kan,
Att det, som skett, var här det bästa?
Ung, vacker, älskvärd, dess förlust,
Uppriktigt skattad, »kanske blefve
I öfrigt ej odräglig just,
Men sättet... sjelfva sättet, grefve!»
— »Pur fördom! Hvad gör sättet mer?
Man duellerar, sårar, såras,
Får döden, sjelf sig döden ger,
Med gift, med värja, — allting sker,
Allt af inbillningen försvåras!»
— »Men gift!... Min Gud, hvad ryslig sak!»
— »Bah! Gift har ingen elak smak
Och, tro mig, döden inte heller.
Var viss, min fru, att den fast mer
Är ljuf,... i fall man dör för er . ..
Helst om en tår ni dervid fäller.»
— »Hu! Tror ni att han redan då...»
— »Är död? Rätt död, var viss derpå.
Ack, vore han så glömd tillika!» —
Det sista framsmögs med en ton
Af fint förstånd och sann passion,
Två svåra saker att förlika.
Graziosa fann det ej som jag.
Hon svarte ömt: »Han borde dömma
Från sorgens första glömda lag
Till allt, hvad hennes bröst en dag
Var mäktigt att för honom glömma.»
Med dessa ord hvad ögonkast
Din själ, Concini, genomtränger!
Allt uttryck nu hans känsla brast.
Hans mun vid hennes händer hänger
I tysta svar orörligt fast.
Än äflas hon med blygsam möda
Att linda dem ur sköfiarns makt,
När dörrn slås opp så fort som sagdt,
Och midt för dem slår — hvem ?... Den döda,
Förrådd, besatt, utom sig bragt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
