Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dömd mellertid att suckar draga
Bland sina likars muntra lek,
Alan hör den sorgsna dufvan klaga
Från toppen af en torkad ek.
Allena mellan klippors säten,
Hon tröttar ekos ledsna läten
Att svara mot dess jemmerskri.
Hvad är, som hennes dagar tvingar?
Hon älska kan och hon har vingar:
Hvad dröjer hon att lycklig bli?
Sitt bo hon i en klippa tränger,
Som, krönt af nordens mörka tall,
Sin hjessa öfver djupet hänger
Och hotar Age med sitt fall.
Dess höga spets mot ljuset strider,
Förlängda skuggor vidsträckt sprider,
Och lägst vid vattnets lugna bryn
I dubbla skogar sig förbvter:
Den ena ner till afgrund flyter,
Den andra gömmer sig i skvn.
Ur dessa berg, som svalkan skyla,
Flyr, lekande, en hastig flägt,
Som gjuter nattens sista kyla
I värmans första andedrägt;
An purpurstänkta skyar jägtar,
An sädens vågor kullrigt flägtar,
Än smyger kring en uddes land
Och vattnets glas i flykten krusar,
Hvars runda bölja sakta brusar
Och somnar mot en vassig strand.
Aled vingar, som på luften simma,
Han än kring horisontens fjell
Förskingrar, hviftande, den dimma,
Som sträcktes af den våta qväll;
Än hennes tunna däfnad sänker,
Som med ett doftadt regn sig stänker,
Af solen i sitt fall förgyldt;
Oc-h knappt till gräsets toppar hinner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
