- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 3. Gustavianska tiden. 1 /
396

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så strör den lätta snö, från polens fjellar rifven,

Af vinterstormens makt kring nordens ishaf drifven,

Sin yrnings hvita dam.

Snart för ett stilla ljus det lätta sken försvinner;
Liksom ur skogens vård i höjden månen hinner
Bland genomlysta moln, som öppnas kring dess klot.

I rymden, der hans makt en härmad dagning målar,

Ett fält af mörk safir, betäekt af nya strålar,

Hans intåg tar emot.

Än med det lånta ljus, hans rundnings fyllnad tänder,
Han under trädens skjul en mattad klarhet sänder,

Som villas i sitt lopp och mellan löfvet dör;

Än hennes fria sken, der skuggor dem ej bryta,

Som en försilfrad duk på vattnens speglar flyta,

Dem ingen ilning rör.

Men fåfängt vid hans bloss min åsyn kusten följer.
Dess längd mig undanflyr och sig i skymning döljer
Mot moln, som hvila sig på strandens hvita berg;

1 utsigt, längd och rum, der allt om visshet felar,

Det hela röjes blott, men blandar sina delar
I svag och lika färg.

Kring sjöar, haf och berg och fält och hedars öken,
Bland ljus och skuggors strid och bleka dimmors töcken,
Allt höjes rysligt stort med obekanta drag:

Min syn, som öfverallt af villor stängs och motas,

1 en förstäld natur med falska bilder hotas
Vid en förförisk dag.

Hon fåfängt lyses opp. Det sken, sig maktlöst höjer,

Ej lifvar hennes bild, ej dagens målning röjer,

En hvithet jemn och kall hans skiften öfverdrar.

Så, när i dödens famn man ser en skönhet härjad,

Af alla blommors glans, hvarmed dess hy var färgad,
Är liljan ensam qvar.

Sin makt vid månens ljus en hemlig oro sträcker,
Och tankens strödda kraft och hjertats känsla väcker,
Som enslig, öm och djup, församlas på en gång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/3/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free