- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 3. Gustavianska tiden. 1 /
401

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vid sanningarnas sol, der det sin stråle länte,

Du saknar ej ett bloss, som nattens resa tjente,

Men dagen ej begär.

För dig all skugga flyr och alla löften sluta.

Den visshet, du begärt, får du omsider njuta;

Den far, ditt hjerta sökt, har dig vid grafven mött.

Af hvad hans vilja gjort du intet ser förödas;

Allt hör hans mildhet till: allt hvad han låtit födas,

Har han till lycka föd t.

Sjelf i sin enhet allt: nog för sig sjelf allena,

Hvarför med en natur beslöt han sig förena,

Bli känd af varelser och deras dyrkans mål?

Månn’ blott att offer få och blott sitt välde pröfva?

Nej det hans kärlek var, som att sin rikdom öfva
Begärde föremål.

Dess afsigt, af vårt fel fördröjd, men icke bruten,
Befalte menniskan att, från sitt hem förskjuten,

En stund i plågans verld försona sina brott.

Men på den pröfningsväg, hvaraf han mätte loppet,

Hon ångren, tårarna och dygderna och hoppet,

Med sig i sällskap fått.

Från grafven, till hvars gräns de henne följe göra,
Han böd dem i sin famn på nytt tillbakaföra
Ett återkalladt barn, som får igen sitt arf;

Och i sin fosterbygd, bland sina fordna vänner,

Uti sin nya glans, med sällhet återkänner
Sitt första tidehvarf.

Likså den mörka våg, som, spridd med kärrets bäckar,

I grumlet af dess dy sitt ursprungs hvithet fläckar,
Likväl har uppgått klar ur källans ljusa sköt.

När hon från gyttjan skils, med den hon var förenad,
Hon synes som hon är och gjutes lika renad,

Som hon ur ådran flöt.

Ja, menskan skall på nytt sitt väsens höghet lära,
När i en ombytt verld, sitt ursprung åter nära,

Hon når den evighet, som tidens ställe tar,

Svenska Parnassen. 111. 26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/3/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free