- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 4. Gustavianska tiden. 2 /
142

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Der hotar trollets bild med ormbeslingadt hår.

Förtviflan, fasa, skräck kring sköldens hvälfning sväfva.

Vid denna gudasyn de vrede stridsmän bäfva,

En okänd rysning in i sjelfva själen går,

Till jorden falla de och vörda hennes spår.

Tag detta vapen mot. Din frejd, din dygd jag känner,
Far fort och var dig lik, blif städs bland mina vänner,

Så var gudinnans tal, då hon åt Edbom gaf
En påk, en
gruflig påk, mer farlig än en glaf.

I, som mot rätt och lag och Edbom vågat strida,

Se vapnen i hans hand, se gudar vid hans sida!

Minerva i en blink från låga jorden far
Och genom luftens rymd en strimmig låga drar.

Strax reser Edbom sig och opp mot himlen skådar:
Gudinna! ropte han, din skänk min seger bådar.

Din ära spridas skall kring alla verldens land,

Jag offrar dem
lill dig, som falla för min hand.

Härvid med dubbelt mod han in i hopen tränger,

Han eldar striden opp och grufligt påken svänger,

Så långt hans slängar nå, förödelse man ser,

Allt viker för hans arm, allt flyr ell’ störtas ner,

Som då en hungrig björn uti sin glupska ifver
Bland hjorden rusar in, förkrossar och fördrifver.

Fjerde sången.

[-I-]

{+i+} Veslergötlands famn vid Venerns klara strand
Den höga Kinnekull ger prydnad åt vårt land.

Ur mörka dalars djup dess topp sig gradvis höjer,
Här jemnar sig ett fält, der bergets brant sig röjer.
Men från dess sista höjd förloras ögats syn
På vidt aflägsne fält, på vattnens blanka bryn.

Naturen segrar här mot alla konstens lagar,

Uti sin enfald prydd hon rörer och behagar.

Hon här sin hela prakt i blandad utsigt ger;

Man hennes djerfva drag i klippans brytning ser.

Här leker vårens hand och sina blomster breder,
Från källans friska sköt en bäck sitt ursprung leder,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/4/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free