Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här blandas om hvarann båd kläds- och vallmarsrockar.
Af bönder, borgare ett lika anfall sker,
De slå, de tränga på och stupa ömse ner.
Liksom en våldsam ström, som dammens motstånd bryter,
Med fragga störtar sig: förfärligt vågen ryter,
Hus, hjordar, träd och allt, som framför svallet är,
Uti sitt salta sköt den vreda böljan bär.
Så rusar Edbom fram, ej hårdrag eller slängar,
Ej trängsel, brak och skri ell hundra raska drängar
Förhindra hjeltens mod: han lik orkanen går,
En kämpe stupar kull för hvarje slag han slår.
Carl, Anders Ericsson och Clas och Nils från Valla
Och Torkel Torbjörnsson för Edboms slängar falla.
Hans påk likt åskan går, hvart slag en ljungeld är,
Som sprider skräck och fall kring hela Håffmans här.
Förgäfves Vestergylln de styfva bjessar sände,
Som följa Håffman jemt, för mod och styrka kände,
Han re’n med väldig arm har deras ordning bräckt,
Då Håffman möter sjelf och bidar oförskräckt.
[-En-]
{+E11+} ädel vredes eld i Ed boms ögon brinner,
Hans påk gör öppen väg, och snart han Håffman finner,
Han svingar re’n det slag med senig kämpahand,
Som Håffman straffa skall och freda götaland,
Då Mars en hastig hjelp i kämpens fara räckte
Och med sin breda sköld sin älsklings bröst betäckte;
Mot stålets blanka hvalf den tunga påken slår
Och med ett häftigt brak i hundra stycken går.
Nu pröfvas hjeltens mod i en förökad fara,
Och Edborn ringas in af en fiendtlig skara.
Han djerf, men vapenlös bland bistra kämpar står,
En storm af påkar re n ikring hans hjessa går.
Så skogens vilda kung, af jägarnäten motad,
I mannaringen stängd, af hundra spetsar hotad,
Dock ej af bäfvan vet, föraktar flyktens hopp
Och lyfter oförskräckt ett fruktadt hufvud opp.
Strax jorden darra tycks, ett sken i luften blänker,
Med skyars mantel prydd en gudamakt sig sänker.
Minerva! det var du, som vädret lydigt bar,
Du omgaf Edboms bröst med klarhet och försvar.
En stark och knölig påk gudinnans hand betungar,
Och genom molnens flor segidska skölden ljungar,
Hvars grymma glans att se en dödlig ej förmår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
