Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Öfverfart till Beeren Eiland — Haakjæringfiske — Uppehåll på Beeren Eiland — Öns utseende och naturalster — Äldre öfvervintringar. — Norske skepparen Tobiesens uppehåll derstädes vintern 1865—66 — Fynd och iakttagelser — Färd till Spetsbergen — Första drifisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klädesplagget att försvinna: tjocka islands-tröjor, sydvester, sjöstöflar,
lapp-pjexor, buldans-kavajer o. s. v. uppenbarade sig i allt större antal, och
den alltmer framstickande skäggbrodden vittnade om ett allmänt
bortläggande af rakknifven. ”Entrons dans la partie brilliante de 1’homme de
mer”, sade båtsmannen, då han trädde i beckbyxorna — resonerade vi med
Gosselman. — Utom fartyget talade vatten-temperaturens gradvisa och
hastiga fallande från 8°,4 ända till 1°,4 om polarisens närhet, och luftens
värme minskades snart sagdt för hvaije timme, ända ned till 2 grader,
samt gjorde en liten brasa i gunrumskaminen just ej öfverflödig. Svärmar
af tusentals foglar bådade närheten af land och slutligen sågo vi d. 22
Juli på aftonen Beeren Eilands branta klippstränder och gråa kullar
framskymta bland döljande dimmor. Otåligheten att komma i land blef
allmän, och straxt sedan ankaret kastats på ungefär 21/* engelska mils
af-stånd från södra kusten, förde tvenne båtar flertalet af naturforskarne jeinte
biträden i land, utrustade med allt, som behöfdes for ungefär en veckas
uppehåll på ön, medan Sofia företog farder rundtomkring densamma.
Första paragrafen i våra instruktioner anbefalde undersökning af
Beeren Eiland och dess naturalster, och en sådan var äfven af behofvet
högeligen påkallad. Det märkliga förhållandet eger nemligen rum, att
ehuru denna ö nu varit känd i bortåt 300 år och ehuru den liggen så
att säga, midt i allmänna stråkvägen mellan Norge och Spetsbergen, så
hafva endast fä och flyktiga besök af naturforskare här blifvit gjorda,
under det att Spetsbergen varit föremål för undersökningar af en mängd
såväl expeditioner som enskilda vetenskapsmän. Till följe af drifis-massor
sökte den svenska expeditionen år 18til fåfängt att nalkas ön och 1864,
då man verkligen lyckades landa, var det ännu så tidigt på året, att snö
nästan totalt höljde både fjäll och dalar, hvadan under de 2 dagar, som
här tillbragtes, endast obetydligt kunde uträttas. För den kännedom,
man om ön förr cgdc, hade man derfore nästan uteslutande att tacka den
skarpsynte norske mineralogen B. M. Keilhau, som 1827 några dagar (d.
20—23 Aug.) uppehöll sig härstädes.
Orsakerna till detta förhållande äro många, men den förnämsta torde
vara att söka i den omständigheten, att under en stor del af året den
arktiska strömmen i öns granskap mäktar undantränga Golfströmmen,
hvadan polarisen omsluter densamma äfven på tider, då Spetsbergens
vestkust allaredan är fullkomligt isfri. De tjocka dimmor, som här äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
