Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Öfverfart till Beeren Eiland — Haakjæringfiske — Uppehåll på Beeren Eiland — Öns utseende och naturalster — Äldre öfvervintringar. — Norske skepparen Tobiesens uppehåll derstädes vintern 1865—66 — Fynd och iakttagelser — Färd till Spetsbergen — Första drifisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att dörren drogs igen ined ett snöre, da räfven väl kommit in i forstugan,
sedan med sax; och så lyckligt fortgick denna fångst, att man ansåg sig
nödsakad att upphöra dermed for att ej helt och hållet utrota denna djurart
härstädes. Sedan man dock öfvertygat sig, att dessa djur, liksom
isbjörnen, komma vandrande öfver isen från närmaste öar, fortsattes
fångsten med temligen stor lycka.
Deremot lät isbjörnen länge vänta på sig. Först på årets sista dag
”kom en Bjom spadserende ta?t under Vindueme. De forstaar sig, han
fik sin beskikkede Del, og vi er nu glad derover, da vi nu har fersk
Kjod”. Förut hade man försökt att ersätta denna brist genom att koka
räfkött, men endast två man hade mod och mage nog starka att äta en
bit deraf; på soppan ville deremot ingen ens läppja, ^thi den lugtede
al-deles forfserdelig”. Bjömköttet åter befanns utmärkt välsmakligt *).
Under den följande tiden till slutet af April sagos ofta björnar, ensamma
eller honor med sina ungar, men ehuruväl de voro så närgångna, att
stängsel måste anbringas utanför fönstren, på det att de ej skulle krossa
rutorna, voro de dock tillika så rädda, att de vid minsta skymt af
men-niskor togo till flykten. Endast trenne blefvo derfore under vintems lopp
skjutna, hvaraf den ena lémnade en hel tunna späck. Vid ett besök vid
Sydhamnen för att hemta tvenne tunnor fisk, som der straxt efter
ankomsten blifvit fångad och insaltad, befanns, att björnar .brutit sig in
genom det med tunnstäfver tillspikade fönstret, vräkt undan plankor,
tegelsten och en jemkamin, som blifvit lagda ofvanpå tunnornas lock,
samt förtärt allt deras innehåll.
Efter hvalross, utan hvilken hela expeditionen kunde anses såsom i
ekonomiskt afseende alldeles misslyckad, spejades länge förgäfves. I
början sökte man skylla skulden på de herrskande nordanvindarae, då
hval-rossen söker skydd under Spetsbergens höga klippstränder och ej företager
längre utvandringar, men under ”forfaerdelig Lanigsel” förgick den ena
veckan, den ena månaden efter den andra. Andtligen uppdagades under
en björajagt d. lfi Febr. en ensam hvalross liggande på stranden. Man
skyndade hem efter lans och harpun, och fastän det först sedda djuret
vid återkomsten var försvunnet, lyckades det att döda ett annat, liggande
*) Åldre tiders polarfarare fruktade att förtära isbjörn-kött. emedan de trodde, att
man deraf skulle blifva gråhårig, och denna tro torde ännu ej vara alldeles
försvunnen. Emellertid ätes detta kött nu ej så sällan, men lefvern bortkastas alltid,
emedan den anses vara så giftig, att sjukdom och t. o. m. döden uppgifves följa
på dess förtärande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
