Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ett Spetsbergs-landskap — Olika bergformer — Inlandsisen och glacierer — Hafsströmmar — Spetsbergens klimat, vegetation och djurverld — Fångstmän och turister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en del af viken och söker jaga djuren in i densamma, hvarefter de dödas,
dragas upp på land och afspäckas. Åtminstone 15 k 16 fartyg,
förnämligast från Haugesund, voro sistlidna sommar sysselsatta med denna fångst.
Innan vi gå vidare, torde vi ännu engång få återkomma till den
hvitbepelsade ”länsmannen”, såsom norske fångstmännen titulera isbjörnen.
Fångstmannen hysa i allmänhet mycken respekt för honom, men frågar
man om orsaken dertill, får man sällan annat svar, än att ”han er saadan
stor en Karl”, och deri ega de utan tvifvel rätt. Förledda af
fångstmännens förmaningar, ansågo vi oss i början af vårt Spetsbergs-vistande
knappast kunna sätta foten i land, utan att vara beväpnade, och till följe
häraf fick man då se fromsinta mossplockare och flugfångare med
betydlig uppoffring af egen beqvämlighet släpa på väldiga muskedunder, för
att i lugn och ro kunna tillfredsställa sina allt annat än mordiska begär.
Som emellertid man aldrig lyckades få se så mycket som en skymt af
den hvita pelsen, så fingo reffloma i lugn rosta ombord i afvaktan på
kommande bättre tider.
Orsaken till isbjörnens sparsamma uppträdande på vestkusten under
sommaren är helt enkelt bristen på drifis derstädes, eller rättare frånvaron
af de på densamma hvilande skälarne och hvalrossame. De björnar, som ännu
ej stupat för jägarnes kulor, har man sålunda under sommaren förnämligast
att söka på nord- och ostkusten, der han kan smyga sig på de slumrande
djuren och med ett slag af sin kraftiga ram döda dem; till säkrare
uppnående af detta mål plägar han till och med vrida på sina tassar, så att
den ludna sidan kommer nedåt och stegen derigenom blifva nästan
ljudlösa. Afven vakande djur kan han lyckas öfverraska, tack vare denna
list och sin snöhvita pels, isynnerhet som han lärer bakom de hvita
tassame dölja sin svarta nos, hvilken anpars möjligen kunde förråda
honom.
Såsom af såväl det föregående som det följande framgår, fingo vi
under hela färden aldrig göra närmare bekantskap med denna
polarrcgio-nernas furste, och mången torde anse detta snarast såsom en vinst, då vi
derigenom befunno oss i säkerhet för dermed förenade faror och äfven tyr.
I detta senare afseende torde dock de allmiint giingsc föreställningarne
vara ej obetydligt öfverdrifna. Ej nog, att björnen, då han anträffas
simmande bland isen, allmiint anses ”lika lätt att döda som ett far”, visar
han på land vanligtvis en sadan skygghet, att han i de flesta fall
rymmer fältet vid menniskans åsvn. Endast såsom utsvulten eller sårad torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
