- Project Runeberg -  Svenska Polarexpeditionen år 1868 med kronoångfartyget Sofia /
95

(1869) [MARC] Author: Teodor Magnus Fries, Carl Ludvig Hippolyt Nyström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ankomst till Green Harbour — Exkursioner. — Hvitfiskfångare — Forna besök och öfvervintringar — Jagtäfventyr — Sammanträffande med engelsmän — Adventbay — Lax — Renar och renjagt — Båtfärd till Nordfjorden — Kolbay — Gåsjagt — Färd kring Prins Charles Foreland — Djuplodningar — Stormfogeln — Båtfärd genom Forelands sund — Kingsbay — Glacierer — Stenkol — Till Kobbebay och Smeerenberg — Post från Sverige — Smeerenberg förr och nu — ”En vinter på Spetsbergen”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hufvudena voro krossade för att åtkomma det fett, som i desamma
förefinnes, hvadan några fullständiga skelett här ej kunde erhållas*).

Under vårt korta uppehåll härstädes var det märkligaste, som
föreföll, en särdeles inbringande gåsjagt. Ej synnerligen långt från stranden
låg en liten insjö, i hvilken en stor mängd såväl grågäss (Anser
brachy-rhyncus) som prutgäss (eller s. k. taflackor, A. torquatus), tagit sitt tillhåll,
och som deras ruggningstid nu var inne, hade de till följe af brist på
vingpennor mer än vanligt svårt att rädda sig genom flykten. Fartygets
lilla snipa blef derföre dragen öfver den sanka sträcka, som låg mellan
sjön och hafvet (icke utan att den lösa, dyiga marken härunder
förorsakade allehanda missöden i form af nedklifningar o. d.), och snart voro
ifriga jägare färdiga att börja nederlaget.

Under dessa förberedelser hafva emellertid prutgässen böljat ana
oråd. Hastigt skynda de upp ur sjön och i tätt sluten kolonn, med
framsträckta halsar och högljudt kacklande böija de att i språngmarsch
retirera. En af Sofias innevånare, hvilken för sitt vid andra tillfallen visade
nit blifvit af Spetsbergens dåvarande förnämste skald ihågkommen i en
större hjeltedikt med en särskild mention honorable för

”sitt försök att renar ta med näfvarne

och sin talang att springa kapp med räfvame,”

hoppades förmodligen, att han här hade att göra med mindre lättfotade
konkurrenter och satte i fullt fyrprång efter flyktingame. Detta bar dock

*) Hvitfisken är ett rent arktiskt djur, som så sällan lemnar höga norden och de
is-fylda vattnen, att den äfven vid Finmarkens kuster är mycket sällsynt. Under
sådana förhållanden kan det ej annat än väcka stor förvåning, att detta år (1869)
en dylik förirrat sig så långt mot söder, att han, naturligtvis passerande Öresund
eller ett af Belterna, helt plötsligt kunnat uppdyka i Finska viken. I Helsingfors
tidningar berättas nemligen under rubriken: ”En vilsekommen”, att i slutet af
Maj till Helsingfors ankomna resande berättat, ”att ett högst underligt djur, en
stor fisk af ett par famnars längd, med trubbigt hufvud och bågformig rygg utan
fena, visat sig i Lindö-viken, der han for fram med otrolig hastighet och der
man samtidigt fångat en ovanlig mängd strömming. De fiskare, som först sett
honom plötsligt uppdyka ur vattnet invid deras båtar, hade naturligtvis i första
häpnaden deröfver tagit för gifvet, att det var djefvulen i egen hög person, som
i nåder behagat uppenbara sig derstädes i dessa yttersta tider, och att den åldrige
herren, som af de sakkunnige uppgifves vara svart, dock nu funnit godt uppträda
i en hvit skinande drägt, i hvilken högstdensamme tagit sig synnerligen väl ut.”
En naturhistoriker, som genast skyndade till stället, lyckades visserligen ei att
skjuta eller harpunera ifrågavarande djur, men hade dock godt tillfälle att få sin
förmodan bestyrkt, att sagda ”fisk” verkligen var hvitfisken eller Delphmapterw
Jjevcat Pall. — Afven andra Ishafs-innevånare förirra sig understundom till
sydligare trakter. Så t. ex. visar sig någon gång hvalrossen vid Norska kusterna, till
och med så långt mot söder som Stavanger. Det sist observerade exemplaret fanns
i November 1868 liggande uppe på strandbrädden vid Kjöllefjord i Finmarken
(samma ställe, der 1851 sista isbjörnen i Norge blef skjuten). ”Sedan han fått
tre skott i kroppen och nästan var liflös, bar det af med honom ut till hafs och
borta var han.” (Rob. Collett i Svenska Jägareförb:8 nya tidskr. 1869, p. 21.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svpolexp68/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free