Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ankomst till Green Harbour — Exkursioner. — Hvitfiskfångare — Forna besök och öfvervintringar — Jagtäfventyr — Sammanträffande med engelsmän — Adventbay — Lax — Renar och renjagt — Båtfärd till Nordfjorden — Kolbay — Gåsjagt — Färd kring Prins Charles Foreland — Djuplodningar — Stormfogeln — Båtfärd genom Forelands sund — Kingsbay — Glacierer — Stenkol — Till Kobbebay och Smeerenberg — Post från Sverige — Smeerenberg förr och nu — ”En vinter på Spetsbergen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjuke, att de med möda kunde stå på sina ben, men ansträngde dock
sina krafter till det, yttersta för att kunna begrafva dessa sina*
olyckskamrater.
Den 7 Februari hade de lyckan att i en fålla fånga en räf, som
genast anrättades och förtärdes. Deras krafter voro dock då så uttömda,
att de ej ens kunde göra något försök att döda eller förfölja de björnar,
som nu talrikt började infinna sig på platsen. Endast en förmådde ännu
att hembära ved för att underhålla elden. Deras tandkött var förfärligt
svullet, ömt och blödande; deras tänder så lösa, att de ej kunde förtära
bröd; förfarliga plågor, förökade af kölden, rasade i deras inre. Eländet
steg dock ännu högre. Den 23 Febr. kunde ingen vidare släpa sig ut
ur stugan och d. 26 s. m., två dagar efter solens första återkomst, var
den sista dag, då någon förmådde att skrifva några rader i deras sorgliga
dagbok. De voro då alla fyra vid lif, men liggande på golfvet och så
kraftlösa, att ehuru hungren plågade dem, ingen hade styrka att hernta
föda åt sig sjelf eller sina kamrater, hvarföre de sista raderna innehålla
en bön om ett snart slut på detta eländiga tillstånd af gräsliga plågor,
hunger och köld. — Då holländska fartyg följande vår anlände till
platsen, anträffades deras lik i de tillbommade kojorna. De lades i kistor
och begrofvos på vanligt sätt genom att öfver desamma vältra en mängd
stora stenar. Tjugo år derefter fann manskapet på ett besökande fartyg,
som öppnade kistorna, att de ej undergått minsta förvandling; såväl deras
kroppar och anletsdrag som deras kläder befunno sig i alldeles
oförän-dradt skick.
Dessa holländska öfvervintringar äro ingalunda de enda, som egt
rum på Spetsbergen. Redan i början af 1620-talet försökte Iiyska
kompaniet (eller Moscovy Company) i London att kolonisera detta land med
lifdömda brottslingar, som fingo löfte om nåd, om de qvarstannade, men
då dessa fingo se sitt blifvandc nya fädernesland, föredrogo de att
återvända till England och der lida sitt straff. Kort derefter (1629) skedde
första försöket till öfvervintring, då 9 qvarlemnade engelska matroser
öm-keligen omkommo under strider mot köld, brist och vilda djur, men
följande vinter lyckades 8, likaledes engelska, matroser att i Belsound berga
sig öfver vintern’. Sedan dess hafva både frivilliga och ofrivilliga, både
lyckliga och olyckliga öfvervintringar ej varit sällsynta. En gång (1646
—47) nödgades ej mindre än 42 skeppsbrutna att här taga vinterqvarter.
Huruvida efter 1851—52 något dylikt egt rum, är oss obekant; sagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
