Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staaff och "besvärjelsepunkterna" av 1911 - Från Karlskronatalet till borggårdstalet. Staaff: "Jag är närmast försvarsnihilist."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
och osympatisk. I det föregående har emellertid pekats på
två punkter, i vilka en anmärkning synes befogad. Det var
oförsiktigt då Staaff under valkampanjen 1911 avgav löften
om en nedsättning i de värnpliktigas övningstid som han
sedan icke kunde infria och som saknade stöd i
partiprogrammet, och det var icke så litet ologiskt då han i
Karlskronaföredraget gav upp kravet på planmässighet för
att icke komma i konflikt med de förhastade vallöftena.
Det är lockande att spekulera över hur händelserna skulle
utvecklat sig, ifall Staaff i december 1913 hade bestämt
sig för att ta upp kampen för den s. k. sommarlinjen,
fastän han visste att han därvid skulle möta ett kompakt
motstånd från en betydande del av sitt eget parti.
Tydligtvis hade då både bondetågsdemonstrationen och
borggårdstalet i detta fall måst få en helt annan och mindre
effektfull inriktning än de nu erhöllo.
Stockholms-Tidningen har för kort tid sedan uppkastat
frågan hur fortsättningen skulle ha gestaltat sig, om Staaff
kommit i tillfälle att fullfölja Karlskronaprogrammet.
Spörsmålet är intressant nog, även om man vid ett försök
till svar gärna kommer att tänka på det gamla ordspråket:
»Om inte ’om’ varit emellan, hade käringen skjutit björn.»
Efter allt att döma hade Staaff icke haft alltför stora
utsikter att föra en proposition efter de linjer han tänkt sig
till seger. Status quo-männen inom det liberala
samlingspartiet skulle ha strävat emot i det allra längsta, och de
för vilka vinterlinjen blivit det första budet i lagen hade
med all sannolikhet visat sig obevekliga. För framgången
hade ovillkorligen fordrats att högern i stor utsträckning
ställt sig på Staaffs sida. Om så skett, skulle Staaff helt
säkert icke funnit ett i denna ordning tillkommet beslut
vara sådant att det tvingade honom till omedelbar
avgång. Man kan gissa att han presenterat någon
parlamentarisk formel i släkt med den han hade i beredskap vid
sockerfrågans avgörande 1913. Men väl måste man hysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
