Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staaff och "besvärjelsepunkterna" av 1911 - Från Karlskronatalet till borggårdstalet. Staaff: "Jag är närmast försvarsnihilist."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
den allra största tvekan huruvida högern i erforderlig
utsträckning förmått sig att gå med på ett sådant
regeringsförslag. Partiets mest försvarsivrande del intog
otvivelaktigt samma position som de »frisinnade
försvarsvänner», för vilka herr Karl Starbäck kan betraktas som
ledare. I denna krets godkändes ingen annan
försvarsreform än den som hade vinterlinjen till grundval.
Av socialdemokraterna var för Staaff ingenting alls att
hoppas i försvarsfrågan. Det har sagts åtskilliga vackra
ord om herr Branting, som längre fram på året, när det
stora kriget var i full gång, i Social-Demokraten
uppmanade de båda borgerliga partierna att göra upp om de
icke vidare stora skiljaktigheter som förefunnos dem
emellan och sålunda åstadkomma ett positivt beslut. Helt
säkert dikterades detta Brantings ingripande av en vaken
insikt om lägets allvar och en levande känsla för Sveriges
välfärd. Man hade dock kunnat begära att den som givit
ett sådant råd och sett det följas skulle funnit sig
förhindrad att instämma i det socialdemokratiska klandret
mot Staaff såsom den store löftessvikaren. Här som ofta
kom dock Branting till det resultatet att den som var
arbetarpartiets ledare hade att följa de sina, även då de
gjorde sig skyldiga till obillighet och orättvisa. Under
kampanjen för höstvalen 1914 gjorde han ingen gensaga
mot den socialistiska hetsen visavi de liberala som
medverkat till det senaste beslutet i härordningsfrågan.
Förbittringen över den utsträckta övningstiden utnyttjades till
det yttersta under agitationen. Utan all fråga var det i sin
egenskap av obevekliga motståndare till
försvarskompromissen som socialdemokraterna i denna omgång togo hem
huvudvinsten av vad de liberala förlorade.
Hade Staaff fått igenom Karlskronaprogrammet vid 1914
års ordinarie riksdag med bistånd från högern, skulle han
säkerligen icke därav ha föranletts att reflektera på något
slags »borgerlig samling». Han skulle ha sökt få fram ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
