Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strötankar i svensk politik - Den svenska socialdemokratiens nya vägar. Dess parlamentarism i praktiken. 20/1 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
ministerhotellet på Blasieholmen såsom dubbelexcellens.
Den redovisning för Ålandsaffärens slutliga avveckling som
lämnats i årets trontal hade påtagligen en avfattning som i
lika hög grad motsvarade oratorns och författarens
samstämmiga känslor.
För Karl Staaff däremot togo sakerna en annan
vändning. Det är känt att han hyste en uppriktig önskan
att förskaffa det svenska kungahuset ersättning för den
apanageförlust det lidit genom unionsupplösningen. Men
det goda uppsåtet fick ett olyckligt utförande i handling.
Missförstånd uppstodo på denna punkt och på andra. Det
är en offentlig hemlighet att temperaturen i förhållandet
mellan förste ministern och representanterna för första
statsmakten befann sig under nollpunkten vid skilsmässan
1906. Ett uttryck därför har man velat finna i
konungamaktens bestämda vägran att medge den upplösning av
andra kammaren som varit en självfallen förutsättning för
den Staaffska rösträttspolitiken. Det var veterligen icke
heller längtan efter förnyat samarbete som drev verket
när den liberale partiledaren efter fem år omsider för
andra gången fick i uppdrag att bilda ministär.
Även gentemot den allmänna opinionen har den svenska
socialdemokratien haft påfallande lätt att orientera sig
vid den politiska maktutövningen. I partiets agitation har
det dock icke saknats utmaningar. Man har frikostigt
lovat de troende ett helt nytt samhälle och hotat med
torpeden under den gamla arken. På motsatt håll har
det ock flitigt arbetats i socialistskräck. Men liksom
konungamakten tagit tribunord om »förlupna kulor» och
dylikt med kallblodighet, så har också det jämna
borgerskapet utan panik sett herr Branting och hans män bänka
sig kring rådsbordet. Icke ens att de inom få år kommo
på tu man hand med konungen har väckt större
förskräckelse, såvitt man kunnat se, icke ens i relativt
lättskrämda bygder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
