- Project Runeberg -  Svensk politik 1905-1929 : parlamentarismens första kvartsekel /
228

(1929) [MARC] Author: Otto von Zweigbergk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strötankar i svensk politik - När avgår ett svenskt statsråd? Uppslag som övergivits och regler som vinna hävd. 19/4 1922

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228
Att den mittunder arbetet kunde byta om både två
departementschefer och statsminister utan att alldeles falla
sönder bevisar att den hade en annan byggnad än de vanliga
och att frih. De Geer aldrig kommit att bli ministärens
verkliga själ, personifikationen av dess avsikter och
strävanden.
Vad som här anförts rörande utvecklingen inom detta
särskilda område bestyrker ytterligare den svenska
parlamentarismens tendens till fast ministärbildning. Det ökar
tryggheten när det råder gemensamt ansvar: en för alla
och alla för en. Denna känsla blir starkare i mån som
kravet på homogenitet växer. Systemet med att offra en
enskild minister åt en tillfällig opinions vrede och driva
honom ut i öknen som syndabock är varken moraliskt
tilltalande eller politiskt tillfredsställande. Framgent som
hittills kommer det naturligtvis att inträffa fall då ett
statsråd måste ersättas på grund av dödsfall, sjukdom
eller andra individuella olycksfall. Ombyte kan även bli
nödvändigt därför att det begåtts misstag vid
sammansättningen och en person kommit med som visar sig alldeles
olämplig för uppdraget. Men regeln är numera att det är
ministärerna som gå, medan ministrarna sitta tills det
gemensamma uppbrottets timme är slagen. Vi ha, med
andra ord, fått kollektivt ansvar i stället för individuellt.
Vid riksdagen 1912 kastade sig oppositionen med
sällsynt frenesi och enighet över sjöministern Jacob
Larsson med anledning av beslutet om uppskov med
pansarbåtsbygget. Staaff fäste uppmärksamheten på att ministären
utan meningsskiljaktighet deltagit i detta beslut och
anhöll på denna grund om en »jämnare fördelning av
kulregnet». Ministären Branting har anledning att säga
detsamma om anfallen på förre kommunikationsministern,
numera handelsministern Svensson. Såvitt man vet, har
ingen av hans kolleger anmält någon avvikande mening
vare sig om affären med Elektrotermiska aktiebolaget eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 4 01:38:55 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svpolitik/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free