Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Vår parlamentarisms egenart. Det svenska systemets svaga punkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
—
uppolitiska frågorna synes ha
de bästa förutsättningarna att
i samarbete med riksdagen
eventuellt efter nyval
nå en lösning av desamma.
Om ministärbildaren
representerar en majoritet inom
riksdagen eller endera
kammaren eller icke är av
underordnad betydelse.»
Både här och på andra
ställen i kapitlet kan man
anmärka att d:r Hildebrand
något överskattar den valfrihet
som konungen i detta fall gör
gällande. Det är naturligtvis
ingen tillfällighet att man på
listan över ministärbildarna
under perioden 1905-1929
återfinner praktiskt sett alla
under denna tid verksamma
partiledare jämte ett par
andra framskjutna partimän,
som äro att anse som de
förras vederlikar. Till denna
grupp har man att hänföra
Karl Staaff, Arvid Lindman,
Carl Swartz, Nils Edén,
Hj. Branting, Ernst Trygger,
Rickard Sandler och C. G.
Ekman. Hit hör också Alfred
Petersson i Påboda, som 1906
erhöll erbjudande att bilda
ministär, men som avböjde.
Mer eller mindre fullständigt
Karl Hildebrand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
