Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Minoritetsregeringar av olika slag. Socialdemokraternas parlamentariska insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
från 1906 hyste han också en viss misstro till Brantings
pålitlighet i politiska ting.
Att högeroppositionen förfogade över stor majoritet i
första kammaren tillmätte Staaff liten eller ingen politisk
betydelse. 1905 var kammaren en ekonomiskt bestämd
klassrepresentation som icke var uttryck för den verkliga
folkviljan. Ställningen var väsentligt förändrad sex år senare,
men Staaff bibehöll i huvudsak sin gamla uppfattning
om kammarens betydelselöshet vid bestämmandet av den
politiska kursen. Vilket dock inte hindrade honom att
genom upplösning av kammaren ta vara på den
vänsterförstärkning som låg disponibel på grund av den inträdda
förskjutningen i landstingens och stadsfullmäktiges
sammansättning. Motståndet från konungamakten var han
beredd på, men trodde att det lätt nog skulle kunna
övervinnas, om ministären intog en fast hållning.
Staaffs ställning gav honom ett par fördelar som han
kunde tillgodogöra sig. Han hade själv omsogsfullt sörjt
för att det liberala agitations- och valprogrammet var
så lagt att det stod i god överensstämmelse med den
politik som partiet förde i riksdagen och att det
oförändrat kunde göras till regeringsprogram. Denna
anordning medförde vissa olägenheter, men därmed vanns att
de djupa leden inte gärna kunde klaga över att de
liberala ledarna i regeringsställning glömde sina vallöften.
I många fall gick Staaff också betydligt radikalare fram
än hans meningsfränder i allmänhet hade väntat. Det
liberala partiets placering i mitten medförde också att regeringen
i vissa frågor fick understöd från högern. Staaff var dock
mycket känslig på denna punkt, särskilt när det gällde
avgöranden med stor politisk och principiell vikt. Han underkände
fullkomligt den »hoppande» parlamentarismen och delade
icke den meningen att det var likgiltigt varifrån rösterna
kommo, om bara regeringen fick majoritet. Den formel för
parlamentarismens minimikrav på det egna partiets an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
