Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Tyngdpunktsparlamentarismen. Ett psykologiskt missgrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
om han själv icke tröttnade, så gjorde publiken det.
Särskilt hos motståndarna förmärktes en tilltagande irritation
inför herr Ekmans prestationer. Som redan antytts, har det
regeringssätt han använde en ledsam tendens att
framkalla de sämre instinkterna hos deltagarna i det
politiska spelet. Norge erbjuder för närvarande ett eklatant
exempel härpå. Där praktiserar numera stats- och
utrikesministern Mowinckel den »hoppande»
parlamentarismen. Hans parti är endast av tredje storleksgraden, ehuru
proportionsvis åtskilligt starkare än herr Ekmans koalition.
Själv är herr Mowinckel en mycket framstående
affärsman, en klok karl, förfaren politiker och synnerligt god
talare. Vederhäftiga iakttagare äro dock ense om att han
och hans kolleger under senaste stortingssejour
behandlades på ett rent skandalöst sätt. De hånades, smädades och
ringaktades i en form vartill man aldrig sett maken i
Norge. Samtliga oppositionspartier deltogo i denna trafik.
Herr Ekman och hans medhjälpare hade relativt liten
anledning att klaga över dålig behandling, om man ser
bort från den nyss nämnda retligheten. Men så verkade
de också under en särskilt gynnsam konjunktur. Varken
socialdemokraterna eller de konservativa ville för död och
pina bli tvungna in i regeringsställningen, åtminstone icke
före 1928 års val. Till denna tidpunkt hade herr Ekman ett
slags lejd, sådan den nu var. Hur det skulle ha gått i
fortsättningen fick man icke veta. Herr Ekman avgick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
