Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - En plaidoyer för koalitionsministären. Några avskedsord om "tuschstrecket." Aug. 1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
stående partier. Men som regel blir hållfastheten större när
de samverkande även dela regeringsansvaret och bilda en
verklig koalitionsministär.
Den vanligaste invändningen mot en ministär av det
senare slaget är att den utesluter den homogenitet som
behövs i en regering. De politiska motsättningarna mellan
de för tillfället samverkande partierna flytta redan vid
starten in i ministären, som följaktligen är född svag,
anemisk och dömd till ett kort liv. Anmärkningen förtjänar
avseende. Den svenska erfarenheten tycks emellertid
ådagalägga att den erforderliga sammanhållningen i regel
etableras, även då det finns rätt stora olikheter mellan
ministrarnas uppfattning både i politiken och i andra frågor.
Den Lundebergska ministären av 1905 hör icke till den
period som här behandlas. Men den förtjänar ändå
omnämnas i detta sammanhang. Den var en oparlamentarisk
koalitionsregering, i vilken sutto representanter för samtliga
dåvarande partier, utom det socialdemokratiska, som i
riksdagen företräddes av Branting med tre kamrater. Det
vitsordades på sin tid att samarbetet var det allra bästa.
Christian Lundeberg och Karl Staaff, som betecknade de
motsatta politiska polerna inom ministären, blevo under
ansvarets tryck goda personliga vänner och betygade
varandra även offentligt sin aktning och sympati. Herr
Lindmans ministär av 1906 fick sin signatur av de täta
ministerskiftena, som påminde om Boströms dagar. Herr
Lindman bytte ministrar ideligen, som
ministrar ideligen, som en Rothschild
byter skjorta efter kolingens föreställningssätt.
ministären utvecklade en hurtig energi, som
energi, som
förskaffade statsministern mycken beundran och smeknamnet
»starke Arvid». Inom ingen svensk ministär torde det
ha förelegat så starka inre dissonanser som de vilka
voro konstanta mellan de båda excellenserna i
borggårdsregeringen av 1914. Allmänheten fick en livlig inblick i
den ställning som rått genom förre justitieministern Berndt
Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
