Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till höjden af det ljus, dit tanken vågar syfta,
Längst öfver lyckans krets och mänskliga begär,
Jag ser en stoisk vis sitt stolta sinne lyfta
Och hvila i det lugn, som gudars sällhet är.
Han i de dimmor icke fängslas,
Som fästa sig vid jordens låga trakt.
Ej af en giftig oro ängslas,
Som öfvar här sin envåldsmakt.
I dygdens öfning fri han anser utan häpnad
Nödvändighetens lag och händelsernas lopp;
För plågor känslolös, mot alla faror väpnad,
Han under bördans tyngd sitt hufvud reser opp.
Hvad kan hans hjärta så bemanna?
Är han förtjust af något diktadt väl?
Nej, endast kärlek för det sanna
Är väldig i hans höga själ.
Med en förmäten flykt när jag hans kosa följer,
Af en gudomlig kraft jag tror mig äga del.
Jag från ett bråddjup rycks, som du med blomster döljer,
Du ljufva filosof, som smickrar mina fel!
Hur djärfs du dygdens lag förklara?
Du orklöst vill, men han allena kan.
Han styrka har att dygd ig vara.
Når du af svaghet är tyrann.
Af en bedräglig dikt, som vår natur förnedrar,
Förkväfs det ädelmod, som själens styrka är;
Men, Sokrat, af din dygd, 6om mänskligheten hedrar,
På ödet och mig själf jag lyckligt segra lär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
