Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon, som var nyss så rädd att fara,
Nu gärna önskat med få vara,
Det kändes tomt, hon var ej glad,
Och om ett år hon storken bad,
Som kom och reste sent och tida,
Att få härnäst på honom rida.
Han svarte: “gärna, kom med samma!
Dumt, att i fjol du nej mig gaf:
Nu kan du ej få samma mamma,
Som den där pojken, du höll af,
Ty, ack, hon slumrar under tufva;
Men kom ändå, min lilla dufva,
Håll mig om halsen omtänksam
Och skrik ej förr’n vi kommit fram!”
Och om hans hals sin arm hon lindar
Och han flög af med himlens vindar.
Och barnen växte opp på jorden;
Den lille pilten var en man,
En fager mö var flickan vorden,
När först de råkade hvarann.
Var det ett tidigt morgonminne,
Som slutligt sinne drog till sinne?
Var det den skälmske storken, säg,
Som förde samman deras väg?
Jag tror, att ödet just höll af dem,
När samma mor det icke gaf dem.
Du skulle hyddan se i lunden,
Där nu sitt hem de bägge ha!
Jag vet ej rätt, hvad som är grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
