Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göran Stjernhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vijn är een qvalm, et moln utlii druckne mans livimlande liierna,
Som tlien skiära fömufitsens sool så styggliga duncklar,
Duncklar i töckn , i vahnvett , i dårliet och barnsliga fåbnsko.
Ey käre, sij huru täcker är Ruus när läpparn och ögonen drypa,
Tlier han vaggiar här om, full, stinner, han stäner och stankar,
350 Ther han sitter, ey vet livad han talar, veemar och älilas.
Pijgorne lee ther i vrån och drängiarne smystra på goifvet.
Barnen gråtande löpa med rop: O möme, sij busen!
Veestu hvad ändan han är, huru frossare-lefverne lyktas?
Såsom en oxe, beskärd til offer, han gödes å stalle
Rundelig in til des han, beprydd med krantzar och blomster,
Föres uthi stoor ståt, töregångande trummor och pijpor,
Til een faselig ort, ther altar och eld honom bijda,
Ther liuter han sin död, af slacktare-klubba bedöfvat,
Ther blifver han deels bränd, deels kräsliga kokat och ätin;
360 Dyrt måste han sin brädsl, sijn ryckt och hafra betala.
Rätt opå dylijka vijs gåret an med svermare-lefnat,
Daglige ruus uti suus, banketerning och kräslige gästbod,
Harpor och spel och dans, lättfärdige lekar och nattgång.
Et sinn uthi lijka måtto de dyrliga måste betalas;
Klagan i gråt med jämmer och ack blifver ändan å leken.
Therföre stat du nykter opå tin vakt, tine tan ekar,
Anslag och ord, tine gerningar alla tu grunda på Gudz bud.
Gud han är ährones Gud, Gudz ansichte lyser oss äkran,
Ähran är dygdenes root och dygdenes grundval är ähran.
370 Dijt måttar ali Gudz lag, tlien oss allom, i sielfve naturen
Fast inpräntat, uthi vår siäl och samvete lyser.
Är nu vår siäl uthan skäl eller äre vij fänad och bestar?
Släckie vij sielf vår eld och dämpa thet andlige liuset,
Thet som oss skaparen i vårt bröst hafver eldat och uptändt
’ΊΤΙ vår salighetz lysn och ledsn? Huru vele vij sielfve
Vända vår ansicht’ ifrån Gudz ansiclit’ och sänk’ oss i mörkret?
Hvad blifver af vår siäl, then Gud oss sielf ver har inblåst,
Ach, then ädele siäl then vij så förbarmliga störta?
Hvad blifver af vår hamn och menniskio-namne, vij fördom?
380 Hvad blifver af Gudz belät’, af skaparen tryckt i vår hiertan?
Ney, min Hercule, ney, tlien vägen han tämer oss intet.
Dygdens stijg synes trång och mörk them latom och blindom,
Är dock en här-stråt, then Gud sielf ver han lyser och leder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
