Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lasse Johanson (Lucidor den olycklige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnen från en tidigare period. Visan: “Så måste jag dig,
kärste vän, fårlåta“, som han skrifvit på stranden vid
Ekelsvik, har man antagit vara en afskedssång tili Magdalena,
då han efter kongl. maj:ts dom skulle gå i landsflykt;
men då han efter domens afkunnande aldrig var utom
fäderneslandets gränsor, så kunna vi med större
sannolikhet antaga, att denna visa skrefs, då han med grefve Carl
Filip Wrangel anträdde den utländska resan. Uttrycket i
visan: “Dy väderguden blåser strängt emot“ angifver
tydligen, att en färd öfver hafvet var i fråga och att
farkosten i afbidan på gynsam vind låg for ankar vid nämnda
ställe, som ligger på yttersta udden af Södertörn, nära
Landsort.
Det slarfviga skick, i hvilket Lasse Johansons dikter
utkommo, har utan tvifvel bidragit till de stränga, för att
ej säga orättvisa kritiker, de blifvit underkastade. Så bar
Sondén och efter honom Hammarsköld o. a. yttrat, “att
Lucidors sångmö varit lika rå och bullersam som hans lif
och snarare skakad af ett vildt, mænadiskt raseri, än lifvad
af poesiens gudomliga eld; att han prydt sina dikter med
mythologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt
ur deras ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif;
att hans rim lifvas af en vildt och vulkaniskt brusande
energi, en nästan till vansinne gränsande häftighet, som
tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni emellan
skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles
nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem
i en enda föreställning.“ Emellertid har Hammarsköld för
sin del medgifvit, “att man i de bacchanaliska sångerna
märker en aflägsen gryning till det egna genialiska
skaplynne, som sedan med fulländningens glans framstrålar i
de bellmanska dryckessångerna.“ Wieselgren åter räknar
Lasse Johanson till svenska kyrkans störste psalmsångare,
— en christendomens Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens
ormgrop, som dör leende, sedan lifvets stunder äro lidna
och han smakat försoningens frid.
Upsala den 31 December 1869.
P. Hanselli.
—————————
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
