Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lasse Johanson (Lucidor den olycklige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Latin var honom så som modersmåle, vålska
Tbet, jeropt fransoskan, ban uthöfver måttan älska,
Ok hvad för taal ännu språk-farne hålla kiär,
Vaer honom bättre känd’, än migh min svenska är.
Then hans gudfruchtigheet och fromheet ville prijsa
Ok alla dygdren rätt, hor han them brakat, vijsa,
Måst therutinnan långt, långt mehr förstå än iagh*
Ok förn thet kande skie, för andad’s thenne dagh.
Om man hans trogne tiänst rättligen skull’ affrita
Ok tee, mäd hvad för ijdh han altidh sigh be fl i ta
Åt finnas trogn ok huld moot konglig majestet,
Rättsinnig moot hvar man, reen uti sitt samvet,
Måst man en större skrift, än iagh nu ämpnar, skrifva,
Som kunde kommandom til eflfterdömme blifva,
Uhr then tbe spegel-lijkt fullkomlig kunde sij,
Hvad som hvar giöra böör ok hvad som hvar bör fly.
Män tidhen hastar bort! Thet kan iagb lijkväl säija,
Tross Momus’ iaster-tand, then ingen dygd bör väija:
Herr Bregners bierta brann i trona moot sin Gnd,
I troheet moot sin kong ok, efter himlens budh,
I kiärlek moot sin vän ok moot sin rätta nästa,
Hans öga såg altidh på Gudh ok allas bästa;
Var utan list ok flärd, ok en rätt redlig man,
Som honom thet beröm otvikligt gifva kan,
Then honom rätt haer känt. Hvi skal man då ey klaga,
At dygd-folks hopen blijr aff slijke fall försvaga?
Hvem kan nu intet sij ok troo för sant ok vist,
At vij i thenne man mehr, än vij vete, mist.
I, serdel8 ädle fruu, hvis siäl mäd skiäl bedröfvad,
At edet bierta balfft är genom döden röfvad;
I, unge barn, än mehr, fördy at eert förs v a ar
I grafven lägges neer mäd eer förr kiärste faer.
Dy böör slätt ingen eer på något sätt förtänka,
At I om tbetta fall hiertinnerlig eer kränka
Ok fälla tårar mäd en jemmerklagand röst;
Dok sorgen , som sigb böör, ok tagen til en tröst,
At Gudh haer giort eer sorg, han kan ok glädie skänkia,
När olykan som störst, ok vij som offtast tänckia:
Alt skal nu stielpa kull. Ney, ney, hans faderhand
Är ey förkortat, han sam-knyter äckta band, ’
Han kan ok, nar’et tidh, them åter sönder slijta.
Dy giör vij aldrabäst, när som vij oss beflijta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
