Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En svensk fånge i Simbirsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så länge lyckan will all önsklig medgång skäncka,
Man lefwa hundra åår giör sig ett fåfängt hopp.
Så länge som man får then kiära hälsan nyttia,
Och kroppen frisker är, är sunder, karsk och röd;
Så tänckes föga på at man engång skall flyttia,
Och läggas i sin graf, stockstelnad, styf och död.
Men hwad är wäl wår kropp, then wij så trägne skiöta?
En Sammelplatz, hwarsom all möda, sorg, beswär,
Och tusend plågor sig så med hwarandra möta,
At uppå theras tal ey någon ända är.
Ett Spittal, hwar sig in allhanda siukdom finner;
Ett glas, som af en stöt i hundra stycken går;
En fargad Maskesäck, hwars rosenröda kinner Uti ett ögnableck then bleka färgen får;
Ett skepp, som drifwes hit och dit af hafwetz bläster,
Till thess thet siuncker neer, ell* stannar uppå sand; Ett måhl, på hwilket är then skarpa pilen hwäster,
Och träffas i ett huj af dödzens grymma hand;
Ett blomster, hwilket när thet står i bästa blomma För hwassa lijansägg måst hastigt falla kull;
En Maskars spis, när som then stund engång lär komina, At han måst läggas neer i jordens tysta mull.
Är då ey klaganswärdt, at menskian är så blinder,
Meer bryr sig om sin kropp än om sin ädla Sial, Fördiupar obetänckt sig uti grofwa synder,
Och blir alt meer och meer en dödzens ewig träl? Men lyckelig är then, som moget slikt betracktar,
Then kiötzens wällust till at dämpa effterstår,
För frija lustars agg sig möijeligen wacktar,
Och en ostrafflig wäg i ärbar wandel går.
Om Store Guden då en plåga täckes sända,
Så måst man sådan t aa med tåligt sinne moot;
Gud på thensamma kan snart giöra önsklig ända;
Han för all swaghet weet then alldrabästa boot.
När Gud oss länge haar i korsetz skola öfwat,
Har hållet öfwer oss sitt grymma wredes rijs,
Så taar han oss till sig, när han oss nogsamt pröfwat,
För sorg oss glädie geer uti sitt Paradijs.
Må man ey tåligt då en liten krämpa lida,
Och under korsetz ook med nögda sinnen gå,
När man för litet ondt får ewig hälsa bida,
För timmligt ach wij frögd förutan ända få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
