Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitterhet-arbeten af Andreas Rydelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dät skiedde just när werlden fick
Af syndens söta söfwedrick Fulkoinlig hufwudyra.
När syndafloden blef for stark.
Så slöts han in uti sin arc:
Och slöt sin’ Ämbetz-dagar.
Där måst’ han uti många år Med suckan äska graf och bår Som andra få behagar.
Doch war den tiden honom kårt;
I dy han glömde nästan bårt Båd’ nytt och gammalt sedan. Hans lif war utan hufwudbrott, Förutan smak på ondt och gott, Som skildt från jorden redan. Tänk, han förstod eij hur’ det war, Når husetz hulda yngre Far Stod blek, som oss förskräckte. Han hörde kring sig mycken gråt: Förnam att man med ynklig ståt En kropp med jord betäckte:
Men wiste näplig’ hwem war död, Och at dät då hans lilla bröd,
Så wäl som fleras giälde.
Han war allena tårar qwitt,
Nog wiss at icke mista sitt:
Gud åg alt wäl bestälde.
Han wiste kuapt utaf wårt krig,
Eij med Pultava brydde sig:
Eij heller med ett Bender.
Dät war för honom som ej skedt, At Cronan sig förlustig sedt Så stora slott och länder.
Dy slapp han wårt allmänna qwill, Och mente alt stod fredlig till,
Som i hans lilla näste.
Ehuru lyckan gick i ring:
Han kände eij de swåra sting,
Som andras hiertan qwäste:
genom en for stark uppvärmning, dä han en gång hemkom förfrusen under en sträng köld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
