Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Cederhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Er tanka, säjen I, på denna grand år bygd. .. . Alt som et ting är värdt, vi det ocb älska bore:
Gud älskar bogst sig sjelf; ban är vårt rättesnöre,« Och der fins, ntom oss, springådran til al dygd. Hvad högst man älska bör, är ej vårt trätedån. Kan något, som är skapt, med skaparn derom kriga? Men til dess kärleks högd på egen-nit vi stiga,
Som på en stege törst bör kiifvas nedanfrån. Besinnen om ert svar sig .passar med mitt tal,
Se til, hvar Gu4 sig sjelf så högt sig älska säjer;
Om den sig älskar högt, som för et kräk ej väjer Sin enda son, en God til offer hålla tal?
Min sats mer än som er i skaparn mönster har. . Jag har det redan sagt: han skop alt til sin ära,
En egen afsikt fins oti hans bud och lära;
Och likså egen-nit mig först til honom drar.
Fast jag mig älskar först efter naturens lag, Likväl, då skaparu jag i alt hans verk betraktar, Intagen af hans magt, jag mig så litet aktar,
At för hans ära dö Jag ville med behag.
Är knuten dermed löst? Hvem är af oss i koll? Skal striden längre gå? Sko vapnen läggas neder? Jag lemnar alt tiL er, jag år nögd med den heder,
At mot en rostig plit i dragit spjut af gull.
Cederhjelm.
Så medlar sanning fred. Hvi skull jag mera fäkta?
Min sats är strax beredd, att ta er tro til äkta,
I älsken Skaparn högst, er sjelf I älsken först,
Til God er kärlek då med största fog är störst.
En drift, som kommer först uti det späda lifvet,
Är just ej ämnet nu för detta verse-kifvet;
Men hur en grondval läggs för all vår plikt ocb rätt, Deri består vår tvist, som biläggs ganska lätt.
I säjen, hor det är och bvart vår blod oss häfver;
Jag säjer, bor det bör och hvad förnuftet kräfver;
I talen om den väg, man up från vaggan går;
Jag talar om, det ljus, man af förnuftet, får. .
Det ljuset lyser oss, när vi oveldogt vandra .
Från egna krabban ut ocb til vår plikt mot andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
