Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Rudbeck d.y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tag kommer nu bit fram, i mening at Minerva
Min sorgse barpa lär ey genast doch förderfva,
Fast jag så liufligt ey bar lårt den spela på,
Ocb kan så tyste slag som Linus icke slå.
Mån jag då våga mig for Baldur den at rora,
Som Mercurs luta fåt ocb öron til at höra?
Tör hånda båttre år, i tid den lågga ned,
Än gripa ofta falskt, ocb ledas sielf der ved.
Ty bafver Orpheus, en måstare til spela,
Ey altid råkat på, men stundom kunnat fela:
Hur mycket mera den, som utaf Odens miod
Ey annat fåt, ån det en bonos bonom bod.
Ja, bar jag funnit på vår Kåstelia kålla,
Har då min åders svall fast högre kunnat vålla,
Hvars drift iag ville dock för skulle blifva stel,
Än b vila i en sorg, som alla bafva del,
Ocb mista så den nåd att ropa den tilbaka,
Som uti dygd och vett bar aldrig haft sin maka
Hvad jag ey hinner med, lär "nogsamt fylla op
Af dygdens fulla måt Ulrikas lefnads lop.
Men sij, så snart jag vil om den gudinnan tala,
Så kommer jag från mig, och faller uti dvala;
Min by ban bleknar bort, min ögon blifva som
Et moln förmörkte dem; min öron varda lom.
Så bielp, o Jofur god, at tungans band ey sviker,
Och giör mig oförtänkt den kloke Fiolner liker,
Ty hvad jag qväda vil, är alt för bögt för mig,
Helt skilt från menskio-barn, och lefver nu hos dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
