Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Rudbeck d.y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om detta stora lius jag vil än något säja,
A lenast at de fel, soro ingen väl kan väja,
Ej samlas alt for nätt och läggas på en vigt.
Som är så snäll, at den ej tål ens ögnesigt.
Ty har Melpomene min tunga tidigt tvungit,
Lär väl Thalia ey så månge ord fått sungit.
Och skull Terpsicbore med Erato ey så
Få friska up det q vad, soro bor helt klagligt gå.
Min Önskan vore väl med korthet alla vinna,
Emedan all min tid docb föga torde hinna,
Att här den ringste dygd, som dygdens drotning haft,
Til pricka föra ut, men måste gifva tapt.
Doch skulle Tbamur vår sin galt så häftigt drifva,
Att jag ey följa mått, men nödgas efter blifva:
Så lär nån Merkur väl för Tbordön falla ned
Och bidja, at han ey på Päons son blir vred. — —
Det höga stierne-hvalf sig under ändring kastar,
Och solens klara ell, ehuru den och hastar,
Måst ofta låta sig förmörkas af et moln,
Som Ogothen kört up från sör til norre poln.
Ja, efter birole-lius har man och ofta letat
Uti de rum som de tilförnde lyst och setat,
Doch icke funnit roer; roen nya ha sig tedt
Och lyst en liten tid: sen har dem ingen sedt.
När sådan ändring sker uti det höga vida,
Hvad tro då Fröja vår här nedre måste lida,
Som sielf orörlig bar sin varma, lif och gång,
Sin rörelse och kraft af himla kroppars tvång?
Slikt timar alla ting, och hielper ey at klaga
För alvis Jofur, som doch städse lärer laga,
At alt hvad han har giort så länge blifver fast,
Til des han sielf det rör, då faller alt med hast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
