Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Georg von Brobergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Da, du, o arge verid, bar största skial at klaga,
När en gadfruchtig dör; fast da så blinder ar,
At du ey märckia kan, at det dig skada lär,
När Gud vil sine barn från jorden till sig taga.
Men sij, de äro de, soro roed sin* böner hämma
Det straff, da roed tin synd och ondsko har forskyllt,
Då da Gadz vredes mått så öfverflodigt fyllt,
Ach vore ingen Lotb, hur’ snart skuli Sodom bränna!
Stor orsak har ta tå at roer än mycket gråta,
Och med mång hiärtans acb nedfälla tår på tår,
Når den rättfärdige blijr lagder uppå bår,
Hvars bön och suckan tig ey ringa kannat båta.
Bland desse cbristnas hop, hvars död man högt beklagar,
Med rätta räknas bör den salige matron’,
Som jorden lemnat bar och andfått himlens cron’,
Den bon med nit och flit bar sökt i all sin dagar.
Dess hiärta visslig var den högste Gadens boning,
Där sann gudzfrncbtans eld i helig låga brann
Lijk soro på sitt altar, hvarföre man ock fann,
At alt hvad dygdigt var, det hade där sin våning.
Sin ungdoms vår har bon med dygde-blomster zirat,
Och echtenskapetz band med liuflighet beprydt;
Vijst moot sin kiäre barn och barn-barn alt, som lydt
Till trogen moders pris, b var i hon aldrig firat
Ey kande medgångs vind dess hiärta så aphäfva,
At hon har ödmiukbet tilbaka nånsin satt;
Ey heller enckie-stånd och mången sorge-natt
Formedelst motgångz storm dess tro och hopp förqväfva.
Dess gifroildhet lär nu mång arm och usel sakna,
Dem hon at giöra godt tyckt vara idel last,
När hon så mången gång har lättat deras pust,
Dem hangrigom giett roaat och kläder åt de nakna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
