Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hus, som det strombergska. Deremot visar sig, att han
icke försummat sin discipel, och att han stått i det bästa
forhållande till familjen.
Runius började sin författarebana under sitt vistaude
i Göteborg. Ifrån denna tid ega vi af bonom verser Till
en förnäm och gudfruktig enka med en christlig predikan
1697, Grafskrifter öfver Ursila Wadis, Elisabet Berg, Andr.
Spalding (på latin, svenska, engelska och grekiska) och
Arvid Bratte Petitorium till herrar stipendiikuratorer i Göteborg,
Nimrods skäckta Ull Göteborgs beröm, samt några visor.
Under sitt vistande i Upsala tyckes han bafva varit
mindre produktiv; men efter det han lemnat studierna och
inträdt i det strombergska huset, lät han sin rimåder flyta
så mycket ymnigare ända in till sista stunderna af sin
lefnad. Kort före sin död började han ordna sina
dikter för att “efter mångas åstuudan“ befordra dem till
trycket; men först under åren 1714 och 1715 utkommo två
delar deraf under titel saf Dudaim. Första delen innehöll
ttandeliga blommor" ocb den andra “verldsliga liljor, alla
poesiens älskare till nöje och i tillbörliga knippen jned flit
sammanhemtade" af kommissarien Peter Frisch. Ar 1733
ombesörjde Olof Lindsten utgifvandet af en ny upplaga af
de två första delarna med tillägg af en tredje del,
“bestående af bvarjebanda, såväl andeliga som verldsliga om
hvarandra blandade dikter, efter auktorens i lifstiden
författade och kringströdde egna koncepter, med flit poesiens
älskare till nöje på vederbörandes anmodan sarnmanletade."
Fore Dalin har väl ingen svensk skald varit så
omtyckt som Runius. Ännu långt efter hans död sjöngos hans
visor och menuetter, och hans skämtsamma dikter och
infall upprepades med bifall och löje. Frese och fru
Nor-denflycht instämde i detta lof, Dalin imiterade honom, och
Bellman lyssnade i sin ungdom med “fruktbärande
välbehag" till hans toner. Otvifvelaktigt hörde också Runius
till dem, som direkte af sångguden sjelf mottagit
kallelse-bref; han hade en ovanlig lätthet att rimma och dikta och
det i alla former och på många tungomål, men han
hushållade illa med sina snillegåfvor, misshandlade språket
och tillät sig alla upptänkliga vårdslösheter. Dertill
förledde honom sjelfva denna baus lätthet att rimma. Någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
