Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denne af samtiden så högt värderade författare har
af senare tiders kritici blifvit olika bedömd och af några
nästan alldeles frånkänd all poetisk förtjenst. Då
Sahl-stedt i början af 1650-talet i fyra delar utgaf sina
samlingar af Verser på svenska, yttrade han, “att han ibland
Runii poetiska arbeten ej funnit några nyttiga eller roliga
ämnen afhandlade, utom några, som äro mer löjliga än
eljest artiga och nöjsamma, hvårföre han ej kunnat roa sina
läsare med personalier öfver brudfolk och lik, som är det
enda, hvarpå Runius sina snillegåfvor utöfvat.tt I motsats
härtill skrifver fru Nordenf ly c ht:
“Bland poeters värda skara
Som en skald, båd qvick och lärd,
Skall da rätt välkommen vara
För din vackra Eftergärd,
För din Äretrappa höga,
Stenstil, Skaldebref med mer,
Der man aldrig infall tröga,
Länta ord och tankar ser.
Eld och lätthet hos dig lyser
Uti lag och bröllopsstim,
Andakt, sötma, kraft dn hyser
I ett andligt Dudaim.
Ja, hur kan man dig nog prisa,
När du verldens narr vill bli,
Lockar folket med en visa
Att förstå filosofi.**
Senare uppträdde justitierådet Blom och i sin
afhandling oro Svenska Vitterheten före Dalins tid egnade Runius
en kritik på icke mindre än sex blad. Slutomdömet i
denna kritik blef, att “Runius njöt i lifstiden ett stort
poetiskt rykte, hvilket icke kunde vara annorlunda, så länge
blotta lättheten att sammanpara likljudande ord gjorde geni
och smak umbärliga och man ej behöfde skrifva
sorgfälli-gare än man granskades. Runius hade utan tvifvel
qvick-bet och anlag för skaldekonsten, hvilket röjde sig i ett och
annat af hans smärre stycken, t. ex. i en lofsång efter
of-verstanden sjukdom, i en resebeskrifning Ull Dalarön, i den
bekanta visan: Yid ett berg idi en dal, och i några få
dylika; men också — med undantag af dessa disjecti
niem-bra poetæ — hvar skulle man väl i hans arbeten
igenfinna den förtjenst, som borde svara mot det vunna och
utspridda lofordet?u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
