- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 14. Johan Runius, Olof Broms och Olof Lindsten /
376

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Broms

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dar lag en malort blir och ratt forvands i galla,

Dar gift-bestruken tand sin nästa skada får,

Ocb en oskyldig bals in onder svärdet går,

En allmän välfärd måst som grus til jorden falla.

Ty säll är den, som vet at domar-kallet höga
Ey svärd är utan ägg, ey klocka ntan kläpp,

Men Herrans spijra blir ey någon circes kiäpp,

Som til sin crona bär et vakand himla-öga.

Jag lägger ut för långt och hamnen snart förglömmer,
Dock fölljer jag mit strek, en kiär magnete-nå),
Assessor Hasselbobm, bär är mitt ögnemåhl,

Jag hoppas at jag ey som blind om färgen dömmer.

En rätt israelit, som utan skrymtan hyste
Uti sit svenska bröst fullkomlig redlighet,

Han viste utan larf en reen upriktighet,

Af söt behaglighet hans mund och ögon lyste.

Igenom stadig flit han til sin beder hunnit,

Hans bok, hans ädla vett först honom ädlat har,

Sen honom adlig hjelm til pris ock gifven var,

Så han sit heders uamn med dygd ocb äbra vunnit.

Den zirlighet han lärt som söks i fram mand länder,
En god italiensk, med frantz-man god frantzos,

Med engelsk engels-man, god hollänsk, tysk därhos,
Och språken kiände han som sina egna händer.

En man, som aldrig lät sig nånsin öfverila,

När smekand lyckans vind bans segel blåste stinn,
Då olvck8 stormen kom, han seglen nackat in,

I stadig jämvickt har hans sinne kunnat hvila.

För honom jorden var ett gull, som vikt ey äger
Ett purpnr, som bar mist sin glantz och förra färg,
En styrka, som ey bar sin kraft och färska märg,
En dunkel diamant, som emot intet väger.

Til tidens undran jag san färdigt kan berätta
At i hans gamla ben en ungdoms styrka var,

Som tyngand’ ålder sin med rosen-kinder bar,

Lik som en Merops, den sin ålder kan aftvätta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:11:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/14/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free