Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Broms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
For gunst eir veridens gul) i alt hvad hadea fore,
Han ey förtegat har hvad borde säyas ut;
Hans högsta vinning var få ett rättfärdigt slut,
Och föl I ja uti dorob nätt lagens rätte-snöre.
För bonom främmat var sin nästa at besvika,
Laomedons parolie, en Polymnestors tro,
En briareisk band, el)’ någon sphingis klo,
Han aldrig brukat bar mot fattig eller rika.
In summa: så har ban i veriden afdomt andra,
(Hans naran var ingen fiåck, hans biärta ingen böld,
Hans sam vet vittne var, hans saro vet var hans skiöld)
At ingen på hans ranll kan dornman eller klandra.
Jag billigt på dess grifft det åre-minne skrifver:
Han var förutan jäf en klok och redlig man,
Ey död elf dödens vän baus loford gnaga kan,
Hans hassel evigt nu bland grönskand lager blifver.
Vid Johannes Runii graf.
1713.
Tben både bog ocb låg med lefvand vers förnöyde,
Och var hel ogemen i infall och i rim,
Vid dödsens infall måst sig nöija med des im’,
Han frånspänt har, som ey med andras kalfvar plöyde.
Si, sådant öde ha the q vicka och tbe lärde,
Som bafft til ögnemåhl ett dyrt ocb fagert hopp,
Sen tbe med mödo sig uhr stoftet dragit opp,
Få tbe i svarta moll sin lön och första värde.
När afvund i gevähr sig velat emotställa,
Han aldrig rymde fält, ellf vunnen lager gaf,
Men som en giöthe stod ocb gladde sig tber af,
At stundom hugga mot, men pijken aldrig fälla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
