Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Didrik Granatenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKIÖN HETEN;
Fast siukdoms skyar giör sk io ahetens himmel molen.
Och liufheU klädning går från skiöna lemmar af;
Lår likväl kiärlek i dess vinhus ey blij kublen»
Ty jag är siälens eld, förnuftets somn och graf«
Hvar til behöfs, at sig mitt lius med maln förvarar,
Och at jag, sohl, mig med nå’o skröplig fackla parar«
VÄNLIGHETEN.
En tomer skiönhet är lijk brokte tulipaner,
Som bvarken lucht elf krafft på sine blader bar,
Sirener siunga ju långt bättre än som svaner,
Si bör ock mer beröm min tunga, än din fiär.
Siälarnes silkes matk vil ofta bäldre äta
Sitt löf på skrynckod barck, än elffenbenet släta.
FÖRSTÅNDET.
Hvad vänlighet för an, mig bäst dl måtta kommer;
Ty jag ar lucht och krafft, jag är båd’ smak och röst,
Jag är som giörs kan kall vinter til en sommar,
Och mångas våhre-tijd förbyter til en höst.
Jag giör båd1 godt och ondt .och lärer kiärlek veta,
At den, som goder är, måst ock så ooder heta.
SKIÖN HETEN.
I klara soblar, som på anlets himlen lysa,
I skionhets herolder ä vittnen til min roackt,
I ögon bruonar ä, som siälens kiällvatn bysa,
Kiärleken har sin eld uti ehr svala trackt.
I edra skyar måst dess verkans blix lös brinna,
En väg til hiertat genom edra fönster finna.
VANLIGHETEN.
Hvad är väl stierna slik, då den ey strålar skiuter?
En koger utao pibl, ett uhrvärck ntau gång;
Om jag ey mitt metall ubr kiärleks former giuter,
Kan ey nå’o ögne tbron up väck ia kiärlekz tvång.
I ögon måge väl kiärlekens tyghus vara,
Men vapnen giöres lell uti min smédia rara.
FÖRSTÅNDET.
De goda ubren bör man vissan tijd updraga,
Om de sku’ stadigt ba en god och säker gång:
En menskias uhrvärck jag försichtig måst orolaga,
Om Astrild finna skal sin räkning kort ell’ lång.
De strålar, ögon ge, bör så bemängde vara,
At de nu båda frögd, nu åter båda fabra.
XVI: 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
